Gott nytt år!

Gott nytt år fina ni!

Jag önskar er alla en härlig nyårsafton och ett fantastiskt 2009. Framförallt önskar jag er många graviditeter som blir till fina små bebisar.

Allra starkaste lyckostjärnan hoppas jag kommer lysa över Eludie och hennes man.

Kramar till er alla!

Mat för gravid kvinna

Jag hade en tanke om att försöka leva sunt den här graviditeten. Om att inte gå upp så mycket i vikt. Det gjorde jag visserligen inte förra graviditeten heller, utan höll mig till rätt normala 13-14 kg. Och jag äter faktiskt rätt nyttigt i vanliga fall. Så det skulle väl inte bli så svårt.

Det går sådär.

Idag har jag krävt (inte bett snällt) att mina föräldrar skickar en stor påse salt lakrits till mig. Det kan man inte köpa i det här landet. Jag har beordrat maken att köpa med en cheeseburgare till mig på hemvägen. Trots att jag redan gjort en paj som är klar att ätas. Passade också på att böna och be att han även köper chips. Och sedan svor jag en ramsa för att vi inte hade någon glass hemma.
Undrar hur jag kommer att se ut om några månader...?! :-o

Fler kontroller

De älskar att kontrollera ALLT i det här landet och som gravid är man ju rätt tacksam för det. Imorgon är det blodprov och ev undersökning igen. 9 januari är nästa undersökning med ul och 22 januari är det KUB/NUPP hos specialkliniken för fosterdiagnostik. Skönt.

Dumt

Det var onekligen rätt dumt att skriva att jag inte kräkts en enda gång. Som att tigga om det. Bara ett par timmar senare låg jag naturligtvis på knä framför porslinsstolen och gjorde just det. Kräktes.
Nu ska jag hålla tyst om uteblivet hulkande framöver.

Fejkgravid

Jag måste vara ivf-skadad. Eller vänta-för-länge-på-att-bli-gravid-skadad ialla fall(ja, jag vet att det finns många som väntar mycket längre än vi, men påverkad är jag ändå). Jag kan nämligen inte riktigt ta in att jag faktiskt är gravid.
I julas blev vi tvugna att berätta för våra föräldrar om "graviditeten" efterssom svärföräldrarna pushade lite för hårt på vinet och till slut tog ursäkterna slut. Och då var jag ju tvungen att delge nyheten till mina föräldrar också. Alldeles, alldeles för tidigt, känns det som. För när de blev glada och kramade om oss kände jag det bara som att vi lurades, bluffade och fejkade. Och de gått på det och gladde sig. Inte bra alls, alltså.
Så här var det aldrig under min första graviditet. Högst troligt på grund av att den var hemmafixad och inträffade efter ett halvårs försök. Men nu.
När jag "låtsasdrack" alkohol under julen för att inte avslöja mig för resten av världen kändes det som att jag lika gärna kunde dricka ett glas vin - jag är ju inte gravid på riktigt... (Nej, jag drack naturligtvis inte en droppe. Den spärren har ialla fall infunnit sig.)

Bah. Skumt. Vore skönt om hjärnan kopplade på gravidläge nu.


Kroppen har dock fattat grejen. Jag har haft så kraftig foglossning så att jag knappt kunnat gå och jag har vaknat av den på nätterna. De senaste dagarna har jag varit mer i stillhet och det hjälper. Men hoppas det går över innan graviditeten gör det.
Även en liten släng halsbränna kände jag av igår. Det gjorde jag bara ett fåtal gånger under förra graviditeten och då inte förrän i slutet. Är det här kroppens försök att få psyket att fatta?

Än så länge, och det här vågar jag knappt skriva, har jag dock inte kräkts en enda gång. Förra graviditeten var jag sängliggande från vecka 7-16 för jag betedde mig som en magsjuk turist på charterresa. Den här gången - lite illamående ibland, men inget att orda om. Skumt.
Skumt, skumt, skumt. Men jag är gravid. Tydligen.

Vecka 8 (7+2)

Nu är jag "utskriven" från kliniken och har idag haft mitt första besök hos gynekologen. I den här delen av världen är de, minst sagt, förtjusta i undersökningar och kontroller, så man går till en gynekolog hela graviditeten och inte till någon barnmorska.

Efter inledande prat blev det vul. Såklart. Under förra graviditeten gjorde jag 12 st vul/ul och den här gången är jag redan uppe i fyra. Och det i vecka 8.

Pyret levde fortfarande, hjärtat tickade och den lilla krabaten var precis 1 cm. Jag påpekade att den ju skulle vara dubbelt så stor enligt "böckerna", men det stämde inte alls sa hon. Nähä, inte tro mer på gravidböcker då.

Fortfarande gravid alltså och väldigt glad och tacksam.

Mjölk

Råmjölk? I vecka 8? Jag tror inte det är sant. Men när det halvdöda sexlivet fick en liten dödsryckning igår, och brösten därmed vaknade till liv, så visst sjutton kom det ett par droppar. Skit också. Det är onekligen i tidigaste laget. Hoppas att det håller sig där det ska vara och inte börjar läcka. I så fall blir det en lååång sommar med mjölkkletiga bröst på stranden. Hrm...

PS. Jag är fortfarande glad och tacksam!

"Antuuu"

Vi har berättat för vår son att det finns en liten, liten bebis i mammas mage.
Vi har haft så otroligt många höggravida vänner som nu fött sina små bebisar så han har full koll på hur det går till. (I hans värld ialla fall.) Han har sagt innan att han vill att vi också ska ha en bebis, så han verkar nöjd nu. Vi passar oss dock lite för att prata allt för mycket om det så han inte avslöjar vår hemlighet för fel personer och i fel tid.
Vi frågade vad han tyckte att bebisen skulle heta och det var solklart. Han ska heta "Antuuu". Dvs Anton. Efter en liten kille som han lekte med på senaste flygresan. Sött.
Och vi tycker det är ett rätt bra namn. Så nu ska vi få en "Antuu". :-)

Sexlivet

För häftig rubrik för en lördagmorgon?
Kanske det, men det är verkligen en katastrof just nu. Sexlivet alltså. I vanliga fall är vi rätt aktiva med ett kvantitativt genomsnitt av utfört samlag sisådär varannan dag. Ibland mer. Ibland mindre. Men nu, nu är det stendött. Inte så konstigt när underlivet proppas fullt med progesteronvaggisar tre gånger om dagen, fogarna redan börjat värka, illamåendet börjar göra sig påmint och tröttheten är förlamande. Men ändå.
Jag frågade på kliniken hur länge jag måste fortsätta med vaggisarna. "Till och med vecka 12. Det skadar ju inte." Skadar inte? Hon hade alltså aldrig försökt ha sex med ett underliv som har en konsistens som våt cement.

Nåja. När jag slutat med progesteronet, när foglossningen är över, när jag inte är för stor, när jag inte är för nära före eller efter förlossningen, när det inte sprutar mjölk från brösten varje gång maken tittar på dem, när nattamningarna upphört - då. Då ska vi ha ett sjutusan till sexliv igen! Vi snackar två år ungefär. Men det skadar ju inte.


PS. Men jag är glad och tacksam, för jag är gravid!

Jag har sett ett hjärta!

JAAA!!! Idag fick jag se det lilla tickande hjärtat på ultraljudet!
Jag ÄR gravid! Och risken för missfall ska tydligen vara mycket liten nu enligt min läkare. Jag ska få en liten bebis! Ehrm... VI ska få en bebis, heter det kanske. ;-)

Men de där längdangivelserna som jag yrat om tidigare var ju helfel. Jag tror jag missuppfattar ett och annat som min läkare säger. (Fast hjärtat har jag inte missuppfattat!) Hon mumlar nämligen, på utrikiska, så även om jag tror att jag förstår allt blir det tydligen fel ibland. Det där måttet på 12 mm för två veckor sedan var naturligtvis inte embryot utan tjockleken på min slemhinna. Och 10 mm i måndags var den där lilla säcken som embryot ligger i i början (hinnsäcken). Men idag, idag har jag fått en ny måttangivelse och noga kontrollerat att jag fattat rätt. 3 mm är vår lilla plutt. Undrar hur stort hjärtat är då förreten? Pyttepyttepyttelitet!

Siffran tycks dock inte stämma med vad som står på growingpeople etc, men kanske är det annorlunda vid ivf? Fast det känns långsökt. Samtidigt som läkaren menade att det var helt rätt med 3 mm. Äh, jag fattar inte. Men skit samma! Det finns ett hjärta!

Och ja, just det. Hon började, mumlande såklart, prata om att hon skulle se efter hur många det fanns. Jag, som utgått från att det var ETT ända sedan hon mätte slemhinnan för två veckor sedan (som jag trodde var embryot), fick hjärtat (mitt, inte det pyttelilla) i halsgropen och kände ett litet girigt hopp om att det skulle vara två. Det var det inte. "Som tur var!!!" sa min man. Nä, ett barn i taget är fantastiskt!

Trött

Jag. Är. Så. Trött.

Förmiddagarna är okej, men någon gång efter lunch börjar jag sloka och vid 16-tiden går ögonen i kors. Ibland får jag ett uppsving vid 21-tiden och sedan däckar jag någon timma senare.

Men jag är glad och tacksam, för det indikerar nog att jag har gott om bra-att-ha-hormoner. Bra så. Lite orolig är jag dock över hur jag ska orka aktivera min son, som är "hemma" på heltid, om jag är så här trött. I den här delen av världen börjar barnen på dagis tidigast när de är 3 år. Och då bara på förmiddagarna. Så istället finns det ett enormt utbud av barngympa, lekgrupper med olika inrikningar, inomhuslekplatser på vintern osv, osv. Det innebär att vi är iväg på olika aktiviteter både för- och eftermiddag eller heldagsaktiviteter nästan varenda dag. Härligt så klart. Men just nu, lite sömnigt. :-)

Gravidkropp

Jag är faktiskt gravid. Jag börjar så sakteliga inse det. Min kropp är ialla fall jättejättegravid. Mycket mer gravid än vid den här tidpunkten när jag väntade min son. Jag har en kropp som jag trodde var omöjlig att ha i vecka 7. Eller 6 eller vad det nu är.

Detaljerade exempel om någon verkligen vill veta:
Jag har inte kunnat knäppa jeansen sedan ET. Så när jag plussade och vul och blodprov visade på graviditet gick jag helt sonika och köpte gravidbyxor. Och de har jag levt i sedan dess.
När jag kom ut ur dushen ikväll och tittade mig i spegeln ser jag att magen är svullen (äggstockar, cystor eller vad fan som helst, men den är svullen) och brösten är rejält mycket större än vanligt. Med blå ådror. Sexigt... :-/
Och, det här kan jag knappt med att skriva, men jag känner ta mig tusan av ena fogen. Nu! Hade jag läst om någon som trott sig ha foglossning i vecka 7 hade jag varit den första att ropa: Bullshit! Men faktum är att varje gång jag slänger upp benet för att kliva över säkerhetsgrinden ovanför trappan (den är för böking att öppna och stänga varje gång) så gnisslar det till i höger "bakfog". Nä, jag tror det knappt själv. Kanske är det något annat.
Om jag ska fortsätta på samma visa så börjar illamåendet så sakteliga ge sig till känna. Den här veckan, förra graviditeten, började kräkningarna. Ska bli intressant att se hur det går denna gången.
Själva magpartiet är såklart ömtåligt. Och jag har redan börjat "baxa" runt mig själv när jag ska vända mig i sängen. Snabba rörelser gör att jag får någon typ av sträckningar. Nysningar kan också bara ske i krampaktig fosterställning annars blir effekten densamma. Antar att det är ligamenten som livmodern hänger i som är så känsliga.

Allt det här upplevde jag även i förra graviditeten, men absolut inte så tidigt! Underligt. Har det med mitt "väldigt höga och fina hcg- och progesteronvärde" att göra? Är jag MER gravid den här gången än förra, tro?

Nåja. Psyket borde hinna ikapp kroppen nu tycker jag. Så att jag slutar tro att jag fortfarande ruvar. För det är så det känns.

E-vitaminer

M skrev om e-vitamin och att det hjälper embryot att fästa.
Tydligen motverkar e-vitamin även strior (gravidstrimmor/bristningar på magen) så jag har härmats och köpt avokado och mandlar idag.
Ja, för det är väl nästa steg på behovstrappan? Efter önskan att bli gravid står önskan att bibehålla en schnygg mage? Hmm... Ärligt talat skiter jag i det bara vi får en lycklig liten människa till slut. Men ändå. En lycklig liten människa OCH en egen mage som inte är söndertrasad av bristningar vore ju optimalt.

Fem timmar och en centimeter

Det är ett femtimmarsprojekt att köra hemifrån till kliniken, ta blodprov, vääänta på min tur att gå in till läkaren och slutligen köra hem igen. Lönen för mödan; en liten prick på en centimeter som syntes på ultraljudet. :-)

Jag frågade om man inte kunde se hjärtat ännu, men det fick jag tydligen lugna mig med. Fyra veckor efter ET ska man kunna se det. Det är på torsdag, så jag fick en ny tid då. Men idag är det ju måndag - hur mycket hinner hända till på torsdag? Tänk om det inte blir något tickande hjärta på torsdag?
På growingpeople.se står det att hjärtat börjar slå 22 dagar efter befruktningen. Jag är ju 27 dagar efter befruktningen nu!?!
Jag vet, jag nojar extremt. Så här var jag aldrig under min första graviditet. Antagligen för att jag visste mindre då än jag gör nu och för att den var hemmafixad utan hormoner och ivf. Men ändå.

Jag hänger mig fast vid att allt faktiskt såg normalt ut idag och att jag återigen fick kommentar om att jag hade så fina värden vid förra kontrollen. Och vid att den läkaren jag hade idag inte är en kvinna av stora ord eller glädjesprång.

Nästa väntan är påbörjad. Tre dagar till torsdag.

Vecka 5+5

OM jag nu fortfarande är gravid, och OM äggplock räknas som ägglossning i beräkningarna, så är jag nu i vecka 6. Närmare bestämt på 5+5.

Jag har varit i Sverige en vecka nu och ägnat tiden åt att dölja detta tillstånd för vänner och släkt. Det gick nog halvbra. Jag är nämligen redan svullen. Så svullen att jag måste ha mammabyxor! Jag antar att det inte kan bero på graviditeten redan utan att det är mina äggstockar som ligger där och är stora som meloner. Hur som helst, mammabyxor och tunikor eller stickade tröjor har jag haft på mig. Jag tyckte min mamma sneglade lite på min mage några gånger och min mormor frågade rätt ut, men utan misstankar tror jag, om jag inte ska skaffa nästa barn snart. "Du blir ju snart för gammal!" Tack för den...

En del av mina kompisar vet vad vi håller på med, men inte att vi redan haft testdatum. Andra sneglade på huruvida jag drack alkohol eller ej. Jag fejkade. Ett snapsglas, en glöggmugg och ett glas rött vin. Förde till munnen, låtsades dricka, kommenterade smaken och smugglade sedan över glaset till maken.

Jag lyckade dock göra en riktigt, riktigt överklantig sak. Jag var och klippte mig och medan jag får håret tvättat sätts det på massage i stolen. Skönt, tänkte jag. När hon var nästan färdig tänkte jag istället: "Helvetes jävlar!!! Man får ju inte få massage i ryggslutet när man är gravid!" och fullstänidgt studsade ur stolen. Skit också! HUR kan jag bara glömma bort att jag är gravid? Eller att man inte ska få massage? Shit!
Hela eftermiddagen kände jag av molvärk i livmodertrakten. Och hjärtklappning i halsgropen. Tänk om, tänk om, tänk om...

Nåja, jag är fortfarande dödstrött och har ömma bröst, så lite gravid är jag nog. Men å andra sidan tar jag fortfarande mina progestronvaggisar i oförändrad mängd (man gör det i 12 veckor här) så det kanske är därför?

Lyckligtvis är det klinikbesök imorgon. Nytt blodprov för att se så att hcg-värdet fortfarande stiger som det ska och vul för att kolla status i den regionen. Om turen är med oss kan det finnas ett litet tickande hjärta där till och med.

Blodprov och vul

I morse var det dags för klinikbesök. Jag lämnade blod och fick sedan vänta i en evighet på att få komma in till läkaren. Väl på plats i gynstolen konstaterade hon att slemhinnan bygger upp sig fint och att det redan finns gulkroppscystor - vilket är bra efterssom kroppen då börjat tillverka eget graviditetshormon (måste väl vara progeteron?). Hon hittade en liten prick som var 1,2 mm stor och skickade sedan hem mig med orden: "Nu avvaktar vi resultatet av blodprovet. Allt ser bra ut, men är du inte gravid så får du komma tillbaka för FET i januari." Vadå? Vadå "inte gravid"? Jag har två positiva test och vulet tyder på graviditet, är det ändå inte säkert att jag är gravid? Tänkte jag. Men sa inte. Man vill ju inte vara besvärllig. Eller otålig.
Icke det minsta tåligt väntade jag, och väntade och väntade... Strax innan kl 16 ringde det äntligen en dam som gratulerade hjärtligast till graviditeten! :-) Hurra! Hon sa att jag redan nu hade väldigt fina värden (vad det nu innebär?) och bokade in mig för nästa vul och blodprov 8 december. Då kan man se mer. Kanske till och med ett litet hjärta?

Nu. Nu måste jag nog börja tro på att jag faktiskt är gravid. Gravid. :-)

Nytt test

Jag kissade på ännu en sticka i morse. Plus. Starkare idag än i förrgår.
Jag tror jag är gravid?!?

Kan det vara sant?

Jag vågar inte riktigt tro på att det faktiskt är sant. Att jag faktiskt, eventuellt, möjligen är gravid. Idag köpte jag ett nytt test som det ska kissas på imorgon bitti. I övermorgon är det blodprov på kliniken. Därefter, möjligen, kan jag tro på att det faktiskt är så.

Tankarna snurrar mellan allt från mammakläder, namn, förlossning, hur jag ska kunna dölja det fram till vecka 12, om det kommer gå vägen, om jag överhuvudtaget verkligen är gravid osv, osv, osv.

Underligt är att jag redan är svullen. Eller rättare sagt att svullnaden aldrig gått ner sedan äp/et. Jag har inte kunnat ha några av mina jeans sedan dess. Det kan ju inte bero på graviditeten (oooohhhh.... "graviditeten" - ett sådant ord! Vågar man använda det?) för man får ju knappast gravidmage i vecka 3-4. Har progesteron i extrema mängder den effekten tro?

Jag har fler symptom. För det första känner jag en liten tendens till illamående. Förra graviditeten låg jag i sängen och kräktes de första tre månaderna. Konstant. Men det började vecka 7.
Jag känner dessutom krypningar i ben och armar. Det kände jag också sist, men inte så tidigt naturligtvis.
Konstigt. Antingen slår det snabbt och hårt den här gången. Eller så...? Progesteronet?

Aghghgh..... Jag kanske inte ens är gravid. En sak i taget! Puh...

Schhhhh....

Schhhh....
Jag vågar knappt skriva det. Knappt tänka det. Absolut inte säga det högt.
Men jag har precis tjuvtestat. Och där är faktiskt ett plus. Inte starkt, men synligt. Jag ser det. Maken ser det. Det syns nu och det syntes för en halvtimma sedan när jag testat. Det är ett plus.

Det är 13 dagar sedan ÄP, 11 dagar sedan ET. Inte kan väl ägglossningssprutan visa falskt plus nu? Den tog jag ju för 15 dagar sedan.

Jag tror det är ett plus.

I så fall är jag gravid.

Just nu.

Hoppas, hoppas, hoppas att det är så.

Hoppas, hoppas, hoppas att det håller sig så.

Men jag vågar knappt skriva det. Knappt tänka det. Men hoppas...

Sanningen

Sanningen är inte vacker och rar, men här kommer den:
Jag är full. Skitfull. Nej, inte onykter utan just full av... hrm.... Jag går helt enkelt inte på toaletten längre. Och det känns. Det känns som om jag är full upp till lungorna ungefär. Det var väl det här som var anledningen att man skulle dricka mycket vatten. Som jag naturligtvis inte gjorde, eller gör.
Nu har jag varit och köpt en hel låda med torkade plommon och svalt hälften av dem inom loppet av tio minuter. Oerhört spännande att se vad det blir för effekt av det.
Var det här mer än ni ville veta? ;-)

Nåja. I övrigt känns det som att livmoder, äggstockar och bröst är mindre ömma än tidigare. Synd. Det kändes bra att det KÄNDES något.
Blodprov hos kliniken blir på torsdag, men det blir tjuvtest hemma redan på onsdag. Just nu känns det dock inte så troligt att det skulle bli något plus. Får börja se fram mot nästa FET redan nu och hoppas att jag får göra det innan jul.

Läget

Jag är så trött, så trött, så trött. Vilket antingen beror på att jag är graviiiiid, på progesteronvaggisarna eller på att maken kom hem sent igår kväll och sonen varit vaken tre gånger inatt och slutligen ville gå upp tidigt i morse. Trött är jag ialla fall.

Magen är så svullen att jag faktiskt inte kan knäppa ett enda par av mina jeans. Det kan man också dra några växlar på. Gravid? Bullshit. Man blir inte svullen i vecka 3 pga graviditet. Progesteron? Mycket möjligt, det ger ju alla tänkbara biverkningar. Vätska i buken pga kraftig stimulering inför äp? Inte helt otroligt efterssom jag blev rejält överstimulerad första gången och "rejält stimulerad" den här gången.

Brösten är ömma också. Progesteroneffekt.

En gnutta illamående kan jag också bidra med. Det är klockrent en progesteroneffekt. Under min förra graviditet började illamåendet i vecka 7. Inte i vecka 3. Döh....

Alltså: Ingen aning vart det här barkar hän. Men så är läget.

Tamponger och trosskydd

Jag har köpt tamponger idag. Bara för utifall att... Jag susade glatt förbi hyllan först, men ångrade mig och insåg att livet inte kommer bli lustigt om det inte finns några tamponger hemma om/när det behövs.

Kan dessutom rekommendera mina medsystrar med kladdiga underliv att Tena har trosskydd. Jag trodde att de bara hade kissbindor för pensionärer, men ack så fel. De minsta och näst minsta trosskydden lämpar sig ypperligt för progesteronkladd.

Det var allt om vätskeflödet i mitt underliv för idag.

Hur går det?

"Hur går det?" undrade zygoten i en kommentar.
Tja, vad ska man säga. Jag har ömma bröst, öm och svullen reproduktionsapparat (om det är livmoder eller äggstockar kan jag inte svara på, men det känns rätt centrerat) och jaaa.... Det var nog allt.
Antingen är det graviditetssymptom eller progesteroneffekt. Same, same but different liksom. Det är ju omöjligt att veta innan jag får svart på vitt. Eller blått på vitt. Eller rött på vitt.

Men jag är i ärlighetens namn mer än "öm" i magen. Jag har haft riktig värk ända sedan ET och den tycks inte avta. Funderade på att slå en signal till kliniken men struntade i det. Det visar sig väl tids nog vad det är. "Tids nog" vill säga om en vecka. Blodprov och vul är precis 7 1/2 dag bort.

Men annars går det bra! :-)

Hormonerna talar, ruvardag 6

Efter att ha genomlevt nedreglering och stimulering utan märkbar effekt på humör eller psyke har Progesteronet nu slagit till ordentligt.
Idag lyckades jag slarva bort parkeringsbiljetten (en sådan där som man tar när man åker in i parkeringshuset och måste betala med och sticka in i maskinen för att kunna köra ut igen). Så när jag kom tillbaka till bilen står jag fånigt där. Utan biljett. Och kommer altså inte ut. Ingen biljett i handväskan, ingen i plånboken, ingen i fickorna. Borta. Jag trycker på "hjälpknappen" och får prata med en vresig man som säger till mig att jag får väl köpa en ersättningsbiljett då. För 10 euro. Jag höll på att börja gråta.
Det är verkligen överdrivet. Jag behöver inte gråta för 10 euro. Ja, det är klantigt och det är retligt efterssom parkeringsbiljeten egentligen kostade 40 cent. Men man behöver faktiskt inte gråta.

I förrgår fick min bror sitt första barn. Sent på natten fick jag sms om att allt gått bra och att de fått en liten flicka. Fantistiskt och härligt! Min bror har blivit pappa! :-)
MEN!! De har gett henne MITT namn! Eller rent tekniskt är det min (och min brors) gamlamormors namn, men det är det namn som JAG skulle ge min dotter när hon kommer. Det namn som jag i alla år sagt att jag ska kalla henne. Och så TAR de mitt namn!
Jag var upprörd. Riktigt upprörd. På-gränsen-till-att-gråta-upprörd. Fast jag varit så äkta och innerligt glad för deras skull ända till dess. Jag sov inte mer på hela natten.
Ja, det kan tyckas att de krossat min dröm. Men då får man ändå ta i beaktande att de HAR en dotter. Jag har det inte, och får det kanske inte heller. Dessutom är det inte så säkert att min bror uppfattat jag tänkt använda det namnet. Och även om så vore så har jag antagligen inte patent på namnet. Men ändå... Buhu...!

I övrigt molvärker reproduktionsenheten i kroppen. Brösten är ömma och eventuellt något större. Låter ju käckt. Men då ska man veta att bröstförändringarna beror på Progesteronet och molvärken har jag haft sedan dagen efter ET. Lite väl positivt för att kalla graviditetssymptom alltså. Dessutom är jag helt övertygad om att man faktiskt inte har en chans att känna i förväg om man är gravid eller ej. Jag kan det i alla fall inte. Lutar snarare åt svullna äggstockar efterssom de tydligen var rejält stimulerade även denna gång.

Klart slut från hormonkärringen.

Fyrcellingar

Så här såg mina embryon i magen ut igår. Hoppas de fortsatt dela sig fint idag.
För egen del är jag lite småöm i magen, inte i äggstockarna längre utan hela mellanpartiet snarare. Tror ni det kan vara ett graviditetssymptom? Såhär på dag 2? ;-)

Vatten

Jag fick order om att dricka minst tre liter vatten idag. Vet inte riktigt varför, men jag tror det har med att göra att svullnaden i äggstockarna ska gå ner då.
Jag har gjort mitt bästa. Under de senaste timmarna har jag fyllt ett stort halvliters ölglas med vatten om och om igen och suttit i soffan och klunkat i mig det.



--------- Ursäkta. Kissepaus. ---------------

Jag dricker i vanliga fall ett glas vätska om dagen. Kanske. Fattar ni hur mycket tre liter vatten är i jämförelse? När man ser tre liter vatten framför sig är det enormt mycket. Men när man ska kissa ut det genom ett yttepytte litet urinrör är det en hel ocean! Jag har kissat 17 gånger på tre timmar! Nu ska jag, efter jag har kissat några gånger till, gå och lägga mig och försöka hinna sova en stund innan nästa oceankissning.

För min del hade äggtockarna gärna fått fortsätta vara svullna istället.

Nu måste jag springa!!!!!!!!!!

Embryon på plats!

Nu har jag två små embryon i mig!

Av våra 13 ägg blev 7 befruktade och 5 var av god kvalitet. Nu befinner sig två i mig och tre i frysen (i sällskap med de två som redan låg där sedan förra ivf-omgången). Båda som återfördes var fyrcelliga av B-kvalitet (låter ju rätt... B? Men skalan är A-B-C, så det får väl anses "normalt" eller "medelmåttigt". Okej. Bra.

Knepig känsla, men jag vet inte riktigt om det är bra eller dåligt. Tydligen är dock varken antalet celler eller den kvalitativa graderingen avgörande för om det leder till graviditet eller ej. Med andra ord; So far so good.

Första två vagitorerna är inpetade och maken mumlade något om att nu stundar "cementsex" igen. ;-) Och nu är det bara att vääääääänta. Idag räknas som dag 1 och jag har tid för blodprov och vul dag 15, dvs 28/11.

Tid för återföring

Kliniken meddelade att det blir ET imorgon kl. 11.00. Hurra!
Hur många ägg som befruktats skulle jag tydligen inte få besked om förrän imorgon, när jag är där. Asch då. Jag som är så nyfiken. Men i vilket fall som helst blir det återföring. Hurra igen! :-)

Äggplockad

Nu är jag äggplockad! 13 äggblåsor med lika många ägg i blev resultatet. So far so good. Imorgon kl 13.00 får jag ringa och höra hur befruktningen har gått. (Förresten; 13-13-13? Måste ju bara vara ett fantastiskt gott tecken!)
Förra gången, överstimuleringsgången, blev bara 6 av 35 ägg befruktade, så vi får hoppas att det blir bättre utfall den här gången. Vilket det ju, i teorin, borde bli efterssom det är färre och därmed kvalitativare ägg. Borde, borde, borde...

Jag är ialla fall glad idag, inte bara för mina 13 ägg, utan även för narkosen. Jag låg där på britsen i morse och tänkte på mina ivf-vänner i Sverige som tvingad göra det utan narkos och med rejäl smärta för många. Och med tanke på att jag hade rätt rejält ont efteråt idag, så hade jag nog inte varit särskilt tuff under en sådan procedur.
Nåväl, två smärtstillande stolpiller och några (rätt många om man ska vara ärlig) timmars sömn senare är jag rätt okej igen. Lite öm, och rätt nyfiken på vad vi får för besked imorgon.

Hum-hum-humhum...

Behandlingsfri dag. Inga sprutor, inget äp, inget et, inga vagitorer, ingenting.
Jag bara väntar på morgondagens äp, och sedan på att i övermorgon få veta om det blev något befruktat, och sedan på torsdag få veta om något/några delat sig fint och sedan... uhhh.... sedan två evighetslånga veckor av vääääääääntan på om det tar sig.

Får rulla tummarna ett tag tror jag.

Sista sprutan

Nu har jag fått sista sprutan för den här gången. Choragonet togs nu, kl 22.00, och på tisdag 7.30 ska vi vara på kliniken för äggplock. Nu har jag gjort mitt. Och maken likaså. Han har sprutat och jag har vulat. Nu får läkarna fixa resten.

De senaste dagarna har jag varit så TRÖTT. Riktigt gravidtrött. Hoppas jag är det om sisådär sex veckor också, för det var nog ungefär då som den riktiga gravidtröttheten kickade in när jag väntade min son.
Ja, ja. Nu ska vi första plocka ut några ägg, få dem befruktade, hoppas att de delar sig fint så att det finns något att återföra. Ett steg i taget.

Kontroll, stimuleringsdag 10

Ja, nu har det varit vul och blodprov varannan dag den här veckan, för att ha stenkoll på att jag blir precis lagom stimulerad. Idag fanns det minst tre blåsor som var stora nog och många som var mellanstora som skulle hinna växa till sig. Så imorgon är det dags för Choragon och på tisdag blir det äggplock. Så skönt.

Allt känns fortfarande ehelt odramatiskt och efterssom äp sker under narkos är det inte mycket att orda om heller. Nu är det bara att hålla tummarna hårt, hårt och länge, länge. Och HOPPAS!

Kontroll, stimuleringsdag 8

Idag var det kontroll på kliniken igen. Blåsorna växer som de ska, är 13-14 mm stora och 8-10 i antalet. Så långt är allting väl.

Men så ställde jag frågan som de säkert inte vill höra, som de säkert inte vill besvara: Hur stora är våra chanser? Läkaren log och sa att kort sagt har vi goda chanser. Men pga det här pco-syndromet jag har på högra äggstocken... VA? Pco-syndrom? Har jag? Sedan när då?
Jo, det var tydligen så. Eventuellt. Men efterssom jag varken har oregelbundna menscykler, kraftig kroppsbehåring eller någonsin har haft den minsta antydan till extrakilon så är jag tydligen väldigt otypisk för pco. Om jag förstod honom rätt är min högra äggstocks massproduktion av ägg det enda som tyder på pco. Men kanske missuppfattade jag något.

Hade jag inte haft det här pco-syndromet hade vi troligen blivit gravida på en gång, påstod läkaren. Vi fixar det ändå, men nu blir det lite mer komplicerat. 30-40% sannolikhet/försök säger siffrorna för oss. Jaha. Det var väl ungefär vad jag läst mig till.
Men det här med att min högra äggstock producerar massor av ägg innebär att äggen håller låg kvalitet. Det, i kombination med makens få och lågkvalitativa spermier gör det naturligtvis inte lätt att bli gravid. Men å andra sidan, påpekade läkaren, så fick vi några riktigt bra embryon under förra försöket. Och det som framförallt talar för att vi ska lyckas är att vi har vår son - dvs min kropp vet hur man gör om den får chansen.

Men pco? Jag känner igen begreppet, men vad innebär det? Gick hem och googlade men blev inte klokare. Jag känner inte igen mig i beskrivningarna överhuvudtaget. Konstigt.

Kontroll, stimuleringsdag 6

Kontrollen visade på 6 små äggblåsor på den min stora äggstock (den som är alldeles för stor och därför producerar som attan) och 2 st på den vänstra. Läkaren var nöjd och sa att det var precis vad han hoppats på. Imorgon blir det en Puregondos på 125 ie och sedan ny kontroll i övermorgon. Äggplock blir nog på måndag gissade sköterskan (för jag glömde fråga läkaren innan jag gick ut igen).

Jag bad honom göra ett cytologprov också som han snabt gjorde trots att de egentligen inte ska det på kliniken (VIP-behandling igen!?) och nämnde i det sammanhanget att jag flyttat och därför inte hade någon ny gynekolog där jag bor. Ja, det måste du ju ändå skaffa för att göra kontrollerna under graviditeten, svarade han. Gulle han! Han tror faktiskt att vi kommer bli gravida. :-) Hurra! För ibland kommer den där susningen av en tanke att det kanske inte kommer bli så, men när läkarna verkar så tvärsäkra på att det kommer gå blir jag så glad, så glad! :-)

Klart vi kommer bli gravida! Varför inte, liksom? :-)
(Nä, jag vet. Men låt mig leva i villfarelsen ett tag till.)

Ropa hej...

...innan man är över bäcken, ska man som bekannt inte.
Jag skröt om mina uteblivna biverkningar igår och i natt hamnade jag naturligtvis i den där bäcken som jag hoppade över. Dvs jag insåg att jag fått min första biverkning. Torra ögon. Jo, det måste väl ha med torra slemhinnor att göra? Jag har inte ens läst biverkningslistan för Puregon, men torra slemhinnor känns som en trolig biverkning. Fel kanske. Några mornar de senaste dagarna har jag ialla fall haft ont i ögonen och de har varit alldeles svullna när jag vaknat. I natt vaknade jag av att ögonen gjorde ONT och jag antar att det är för att de får mindre vätska när man sover och därmed inte blinkar. Eller? Så istället för att sova skönhetssömn låg jag vaken och blinkade för att få fart på smörjmedlet igen. Det gick inget vidare så jag gav upp - och klev upp.

Nu ska jag snart göra mig klar för att åka till kliniken och sedan ska jag till apoteket och köpta ögondroppar. Men jag måste nog ändå säga att torra ögon är okej. Betydligt mer okej än skäggstubb som Eludie skrev om. (Och om någon vill förklara för mig hur man länkar till någon annans inlägg blir jag glad.)

Kram på er!

Odramatiskt

Nu har jag sprutat med Puregon i fem dagar och imorgon är det kontroll på kliniken. Som tidigare känner jag inte av några biverkningar överhuvudtaget och förutom på morgonen, när det är dags för sprutorna, glömmer jag oftast helt av att jag är mitt i en ivf-process. Mer odramatiskt än så här kan det knappast vara.

Jag inser att jag har en enorm tur som har en kropp som inte märker att den hormonbombas. Under det senaste halvåret har den fått Clomifen, Synarela, Gonal-F, Progynova, Utrogest, Decapeptyl och Puregon. Shit liksom! Jag har snart plöjt igenom klinikens hela medikamentlista! Och känner inte ett dugg. Jag antar att det är bra. Hoppas bara att kroppen fattar när det är dags att sätta fart och producera egna hormoner.

Men nu närmar sig allvaret. Så håll tummarna för att jag har precis lagom många äggblåsor på morgondagens vul, så är ni snälla!

Stimuleringsstart

Idag träffade jag läkaren igen. Jag är fortfarande i vip-ledet tydligen och stannar gärna kvar där. Raka vägen till högsta herr doktor chef och specialist. Perfekt.
Att jag idag, på andra blödningsdagen, blödde som en liten slaktad gris gjorde besöket i gynstolen aningens mindre behagligt än normalt. Men något säger mig att den mannen har sett ett blödande underliv förr. Antagligen nästan varje dag. Men ändå. Idag var det ju MITT underliv.

Allt såg bra ut ialla fall och jag fick börja stimulera idag. Det blev Puregon den här gången, istället för Gonal-F som jag hade förra gången. Same, same but different. Smart penna i det här fallet också så jag slipper blanda. Så nu sprutar jag (nä, maken sprutar ju faktiskt fortfarande, jag blir besprutad) en spruta Decapeptyl och en spruta Puregon varje morgon. Rätt smidigt att bara ha en tidpunkt på dygnet att komma ihåg och inte fem som jag hade förra gången (3 för spray, 1 för spruta och 1 för folsyra).

Efterssom jag blev överstimulerad förra gången så börjar jag med en dos på 100 enheter (istället för 125 som förra gången) och på tisdag blir det kontroll och troligen höjning av dosen. Nu är jag minsann på gång igen! :-)

Passade på att diskutera nästa (hoppas inte!) FET som läkaren tidigare sagt att vi kunde göra i december om det inte tar sig den här gången. Nu var han lite mer skeptisk pga att risken finns att jag får cystor efter den här hormonbehandlingen som då behöver lite tid på sig att försvinna. Men ser allt bra ut (vid ett hoppas-inte-minus) så får vi köra ändå. Ja, ja. Det vore ju käckt om det tog sig den här gången istället. :-)

Vin

Maken är ute på galej och jag sitter i soffan, tittar på Sex and the City och dricker vin. Ett stort glas härlig, röd Cabernet Sauvignon som jag hoppas blir mitt sista glas vin på mycket, mycket länge. :-)

Blödning på nedregleringsdag 9

Äntligen kom blödningen igång!
Läkaren hade sagt till mig att blödningen skulle kommit i helgen (inget svammel om visst spann åt ena eller andra hållet, utan "Blödningen kommer till helgen." Punkt.) Men det gjorde den inte. Så jag gör som alla andra; Hoppas och tänker realistiskt om vartannat. Och tar slutligen ett graviditetstest som naturligtvis är minus. Ett minus som t.om. lyste extra snövitt precis där strecket skulle varit, så jag kunde inte annat än skratta lite åt det.

Men nu, för en liten stund sedan, började faktiskt blödningen. Om jag inte missminner mig var det på dag 9 även när jag nedreglerade med Synarela, så jag kanske fungerar på det sättet. Vem vet, vem bryr sig.
I morgon har jag ialla fall läkarbesök för att kolla att jag är nedreglerad. Är jag det får jag börja med stimuleringen med en gång.

Enda nackdelen med att blödningen låtit vänta på sig är väl att Decapeptylsprutan faktiskt gör ganska ont och fr.o.m blödningen behöver jag bara hälften av dosen. Men va´ 17. En halv spruta mer eller mindre per dag är väl skit samma.

Nu är jag nyfiken på vad morgondagen bär med sig i sitt sköööte... Moahahaha! Vem hittade på det dumma uttrycket?!? :-)

En bra och en dålig

Bra: Inga biverkningar av Decapeptylen (eller vad det nu heter som maken sprutar i mig varje morgon). Kanske lite för tidigt efter tre sprut, men ändå. Bra.

Dåligt: För en tid sedan var jag tvungen att berätta för en kompis (rätt ytlig sådan när det gäller äkta vänskap, men en av de jag träffar oftast efterssom våra barn leker ihop) att vi gör ivf. Hon berättade samma kväll (men innan jag berättat om vår ivf) att hon var sååå orolig att de kanske inte skulle kunna få till ett syskon för de hade försökt två gånger utan att lyckas. Två gånger med hemmaknull alltså... Hon berättade dessutom att hon ville absolut ha barn på våren för hon hade definitivt ingen lust att vara gravid på sommaren. Skulle det inte funka nästa månad väntade hon hellre ett år. Aha... Hon reagerade rätt konstigt på när jag berättade om ivf och därefter har vi inte träffats. Redan där sved det.
Häromdagen frågade hon mailledes hur det går med vårt "projekt". Mhm. Så när vi gör barn är det ett "projekt"? Mera svid.
Idag sågs vi för första gången på en dryg månad och ja, naturligtvis är hon gravid.
Svid, svid, svid. Jag är naturligtvis avundsjuk.
Klassisk historia i ivf-sammanhang.

Nedregleringsstart

Nu har jag börjat nedregleringen!
Första Decapeptylsprutan är alltså tagen. Eller snarare mottagen för det är makens jobb att sticka. Sprutan var färdigblandad och med kanyl på så det var en ännu lättare variant än Gonal-F. Men det var mer vätska i och gjorde faktiskt lite ont. Inte så jag dog av det direkt, utan mer ett konstaterande. Lyckligtvis behöver jag bara ta hel dos fram till blödningen, som tydligen ska komma till helgen, och därefter halv dos tom torsdag nästa vecka. Eller.... hmmm.... Jag måste väl kanske fortsätta under stimuleringen också förstås precis som man gör med Synarelan? Två sprutor varje dag då alltså? Tja, då är det väl så.

Det känns ialla fall väldigt skönt att vara på väg. Och det går ju dessutom fortare efterssom nedregleringen går så fort. På torsdag nästa vecka börjar redan stimuleringen. Så bra, så bra!

Klinikbesök

Idag har jag varit på kliniken igen. Jag tycks ha sladdat in i vip-ledet och hamnat hos överläkaren till och med för rutinkontroller. Det är ju perfekt.
Han hade en misstanke om att en av mina äggstockar kunde vara kraftigt förstorade och att det kunde vara anledningen till överstimuleringen. Mycket riktigt, efter en noga vul-kontroll kunde han fastställa att högra äggstocken var extremt stor. Det är tydligen medfött (eller den var kanske inte så stor när jag föddes, men det är natuurligt ialla fall) och ofarligt, men när man genomgår hormonbehandlingar leder det till överstimulering. "Tja, det är ju lätt att vara efterklok" konstaterade han och beklagade att det inte upptäckts innan förra ivfén.

Nu blir det ialla fall nedreglering from tisdag nästa vecka. Den här gången med Decapeptyl (sprutor alltså istället för spray). 30/10 är det kontroll och stimulationsstart. ÄP och ET i mitten av november. Funkar det inte den här gången hinner vi dessutom med en FET innan jul.
Nu är vi snart på gång igen! :-)

Fula ord

Anna-Bell skrev att hon avskyr ordet "egentid", så jag måste bidra med mitt eget mest avskydda ord. Här kommer det:

KÄRLEKSBARN

Fy sjutton! Vad är ett KÄRLEKSBARN för något? Eller rättare sagt, vad är ett barn om det inte är ett kärleksbarn? Ett oj-jag-glömde-pillret-barn? Ett misstagsbarn? Eller, ve och fasa, ett provrörsbarn??? Gah! Jag blir ilsken som ett bi när någon påstår att deras barn minsann är ett kärleksbarn!

Puh!

Tack snälla ni! Era kommentarer värmer!

Idag var ingen rolig dag. Jag ringde i morse igen och fick prata med samma griniga tant som svarade att "Jag HAR JU SAGT att han ringer tillbaka! Du ringde ju igår!"
Så jag väntade och väntade och väntade... Kl 16 ringde jag ännu en gång och plötsligt lät grinkärringen lite lenare på rösten, bad mig vänta och kom tillbaka till luren och meddelade att jovisst jag får göra en ny ivf "om det verkligen är det jag vill. Hmpfff... Recept och plan kommer på posten."
Jippie!!!! Livet leker igen!

Strax innan kl 20 ringer chefsläkaren dessutom själv upp och är mycket sympatisk och säger att det naturligtvis var ett missförstånd och självklart ska jag göra en ny ivf. Inga konstigheter med det! Dessutom undrade han om jag möjligen skulle kunna tänka mig att komma in på ett extra vul och blodprov innan jag börjar nedregleringen så att han bättre kan dosera mina hormoner och slippa överstimulering? Jo, det skulle jag väl möjligen kunna tänka mig... Jag gör gärna precis allt som jag, han och vem som helst kan komma på för att få större chanser att bli gravid. Så nästa vecka blir det vul och prat med chefsläkaren. Undrar om det är min privatförsäkring eller min arga röst som ändrat tonläget. Eller var det kärringen i mellanledet som var boven? Tja, strunt samma. Nu är jag på spår igen ialla fall. Och dagen slutade så bra, så bra. Skönt!


Anna-Bell frågade förresten varför jag vill inte vill använda de frysta äggcellerna.
Kort svar: Jag vill gärna ha så stor chans som möjligt att bli gravid vid nästa försök.
Långt svar: Jag har inte gjort någon ET utan bara insiminationer och FET efterssom jag blev överstimulerad och skulle därför gärna testa ET.
Här fryser man ner de befruktade äggcellerna innan de hunnit dela sig och chansen att de klarar upptiningen är ca 70%. I mitt fall och med de äggceller jag producerade förra gången var det 50%. Vi har två kvar så rent statistiskt skulle en klara upptiningen. Vi har avtalat att få tillbaka två embryon, vilket vi troligen inte skulle kunna få i så fall. Kanske skulle inget av dem klara sig och då blir det inget försök alls den månaden.
Om jag skulle bli gravid och allt går vägen vill vi gärna ha ytterligare en liten bebis i framtiden (ja, jag gapar efter mycket) och då kanske vi har några frysta äggceller som vi kan börja försöka med. Blir jag inte gravid den här gången har vi förhoppningsvis ytterligare några frysta äggceller så att vi kan göra FET med lite större chans till graviditet.

Nåja. Nu blir det spray och sprut igen ialla fall. :-) Förhoppningsvis ÄP och ET och sedan kanske, kanske, kanske.......... :-o

Fan!

Jag avtalade ju med min läkare för 10 dagar sedan att jag skulle få göra en ny ivf istället för att använda de två i frysen. Denna läkares chef skulle antingen ringa mig förra måndagen eller skicka mig recept och ny plan. Han ringde inte och det har inte kommit någon plan, så idag fick jag, efter lååång telefonkö och flera samtal veta att de skickat ut planen idag. För ett FET!!!! Men va fan!?!? Kvinnan jag pratade med tyckte det var struntprat att göra ivf när jag hade två i frysen och kunde inte heller nå ansvarig läkare. Han skulle ringa tillbaka imorgon. Helvete!
Jag är på dag 9 så ett FET skulle ju gjorts om några dagar och ha börjat stimulerats för över en vecka sedan. Det skulle innebära att jag missar den här cykeln och får göra fet nästa cykel. Jävlar i helvete!!!

Jag blir så arg så jag skakar, men den här striden tänker jag tusan mig ta!!! :-[

Grubblerier

Ibland, när tankarna vandrar bortanför behandlingar, graviditet och bebis, så kommer andra funderingar: Hur mycket vet man egentligen om hur ivf, och i vårt fall icsi, påverkar de kommande liven. Huruvida hormonbehandlingarna leder till cancer för min egen del skakar jag av mig. Men icsi har man bara gjort lite mer än ett årtionde så så där väldigt mycket kan man väl inte veta? Tänk om det visar sig att icsi-barn drabbas av en dödlig sjukdom i tonåren? Eller lider av.... någonting som man ännu inte upptäckt? Eller.... liksom bara exploderar om de kommer i närheten av någonting som man inte insett ännu? Ologiskt? Tja, kanske det. Men ändå.

Vår son är en väldigt livlig, aktiv, stark och intelligent liten kille. Fantastisk på alla sätt. Om det nu är så att han stammar från en alldeles särskilt stark spermie som, mot alla odds, lyckades ta sig fram till ett ägg och befrukta det, så passar det alldeles utmärkt väl in i hans personlighet. Om det nu istället väljs ut en spermie som förs in i ägget mekaniskt så innebär det ju att den spermien inte klarat av att fixa det själv. Blir det då ett barn med mindre.... kraft? Livskraft? Överlevnadskraft?

Om nästa barn är ett lugnt, sävligt, mindre intelligent barn - kommer jag då att fundera på om det beror på sättet som befruktning skett på?

Äh, jag vet inte. Egentligen litar jag på vetenskapen, tror egentligen inte att vi befinner oss i något science fiction-projekt som det kommer göras skräckfilm av om några decennier, utan tror att det det här är stensäkert och att mina funderingar är fullständigt utan relevans. Men ändå. Ibland...

Är det bara jag som har sådana funderingar?

Mens

Ja, idag kom blödningen. Tänk att man kan bli så nöjd över det. 21 dagars nedräkning till spraystart alltså. Känns som en evighet, men hade jag bott i Sverige hade jag fått vänta längre ändå, så jag har bestämt mig för att jag är nöjd, glad och full av tillförsikt. Japp.

"100% säkert!" Yes.

Glad

Det kan låta hur knasigt som helst, men idag känner jag mig faktiskt alldeles glad. Varför? Jo, jag har varit på kliniken och bestämt att vi kör med en gång igen och vi börjar om från början med ny spray, sprut, ÄP och ET. Vi behöver alltså inte chansa på att de två kvarvarande frysta äggen klarar upptining och fäster som de ska, utan vi ökar chanserna lite. En ET blev det ju aldrig sist efterssom riskerna var så stora iom överstimuleringen, så det känns bra att få göra ett sådant.
Så nu är det bara att vänta på att blödningen ska starta så att jag kan räkna 21 dagar mot första spraydag.

Fantastiskt trevliga läkaren sa dessutom att vi kommer få fler barn. Med 100% säkerhet. Så härligt att få höra, även om han naturligtvis inte kan garantera något sådant. Men jag väljer att tro på hans ord ialla fall. :-)

Hopp(löst)

Tack snälla ni för att ni vill hoppas ett tag till! Det ville jag också, så jag intalade mig att jag testat för tidigt och det med ett test som man bara kunde använda from utebliven mens. Alltså hoppades jag ett par dagar till och testade i morse igen. Med ett test som man kan använda fyra dagar innan utebliven mens. Det gick tyvärr inte bättre ändå. Negativt såklart. Så mens eller ej, gravid är jag inte.

På torsdag ska jag till kliniken. Teoretisk sett för blodprov och vul, men i praktiken blir det väl mest ett samtal om hur vi går vidare. Vi har två embryon kvar i frysen så det blir väl ett nytt FET antar jag. Fast egentligen vill jag helst börja om från början och försöka få till ett ET. Det har jag ju inte gjort någon gång efterssom jag blev överstimulerad och de vågade därför inte göra någon ET.

Life sucks just idag, men på det stora hela var det ju faktiskt väntat och det finns värre saker i världen än att få vänta ett tag till på nästa barn. Nästa gång funkar det kanske. Eller nästnästa.

Nope

"Inte tillstymmelsen till graviditet, såklart" stod det på testet i morse. Vitt som snö var fältet där det skulle vara ett streck.

När jag gjort testet gick jag in i sovrummet igen. Maken hade vaknat men efterssom sonen sov i vår säng tittade han bara frågande på mig och jag skakade på huvudet. Nope. Ingen graviditet den här månaden. Trist.

Men vi har faktiskt världens underbaraste lilla kille hos oss, så det är svårt att vara annat än lycklig med livet ändå. Vår sekundära barnlöshet är, än så länge, inte kantad av tårar och förtvivlan utan är mer ett irritationsmoment. För vi tror verkligen att vi kommer få fler barn. Förr eller senare. Vi har ju "goda chanser". Eller?

På torsdag ska jag till kliniken och då ska jag höra hur de ställer sig till att börja om med en ny behandling istället för att hoppas på de sista frysta äggen. Sannolikheten att de båda ska klara upptiningen är ju minimal och vi vill ha två insatta för att ha en rimlig chans. Vi får väl se vad de säger.

Upp och ner, ner och upp...

I morse ångrade jag bittert gårdagens inlägg. Mens på gång. Hela kroppen skrek det och det fanns inte en chans att det jag kände hade något med graviditet att göra. Inte en chans. Jag hade mensvärk, riktigt mensvärk och inte graviditetsväxtvärk i livmodern, mådde tjyvtjockt och kände mig alldeles darring, illamående och nästan svimfärdig. Mens på ingång och det med buller och bång. Skit också.

Men nu, ett halvt dygn senare, har det fortfarande inte kommit någon mens och jag mår bra igen. Vad hände? Och när kommer mensen, om den nu kommer...

Nåja, jag klarar inte att vänta längre, så imorgon gör jag faktiskt ett test. Fyra dagar innan blodprovet på kliniken. Är det plus så är det är plus, är det ett minus är det högst troligt ett minus. Och skulle det ändå vara för tidigt för att ge positivt utslag och jag mot all förmodan är gravid så lär det ju upptäckas i sinom tid ändå. Men nu orkar jag inte vänta längre. Håll tummarna snälla ni!

Jag har trillat dit

Ja, nu är jag precis så där som jag INTE skulle bli. Jag känner efter, analyserar, hoppas och vill testa. :-o
Nej, nej, nej! Det går ju inte! Stopp!

Så här kommer logiken istället:
- Jag är på ruvardag 9, så det är alldeles för tidigt att känna något överhuvudtaget.
- Jag är fullproppad med progesteron som ger alla tänkbara graviditetssymptom.
- Sist jag var gravid kände jag ingenting förrän minst en vecka efter bim.
- Skulle jag testa nu är det ju ändå för tidigt för att få ett positivt resultat.


Ehh... Ja, det var väl det på den logiska fronten.
Men faktum kvarstår; jag känner efter. Och jag känner kraftig molande värk sedan igår, jag är dödens trött på samma sätt som i början av förra graviditeten (fast den tröttheten kom inte innan jag testat positivt) och det känns som att det kanske, kanske, möjligen skulle kunna.... Nope! Inte analysera var det! Inte tänka längre än så!



...undrar när jag ska testa egentligen...?

Dagens matteuppgift

En kvinna gör ett FET 11/9, på dag 17 i cykeln. I en normal cykel skulle hon fått mens 23/9. Hon ska tillbaka till kliniken för graviditetstest 25/9.
Hon vill dock hellre få svaret på en sticka hemma.

Fråga; När kan kvinnan tidigast testa och få ett tillförlitligt svar?

Bonusinfo: Kvinnan har tagit Progynova för att bygga upp slemhinnan samt Progesteron.

Obs. Det är inte kvinnan i filmen som har skrivit bloggen...

Två

Ruvardag 2.
2 embryon i magen.

Måste bara skriva det. Gäller ju att njuta så mycket som möjligt medan man kan. :-)

Ruvardag 1

Jajamensan!
Ett åttacelligt embryo med "nästan-A-kvalitet" och ett fyrcelligt med B-kvalitet (av A, B och C som möjliga kvalitetsnivåer för transfererade embryon). Fyra av de sex infrysta äggen fick tinas upp för att två skulle klara sig så nu har vi två kvar i frysen.

Var så häftigt att se de delade äggen på skärmen! Tänk om...... Asch, det vågar man ju nästan inte tänka.

Men just NU har jag ialla fall två finfina embryon i mig! Testdag på klinken är den 25 september.

Upptining avklarad

Vid lunchtid fick jag besked om att vi är ett steg närmare transfer imorgon. "Det finns upptinade ägg" var beskedet. Hur många de fick tina upp visste inte personen jag pratade med utan jag får mer info imorgon. Så nu väntar jag på att få ringa nästa samtal imorgon bitti. Då ska jag få besked om huruvida de upptinade äggen delar sig som de ska, och om allt är frid och fröjd blir det FET kl. 11.30.

Uj, uj! Nu är det nära. Och spännande nästan hela tiden. Jag undrar vad de gör om äggen inte delar sig ordentligt. Börjar de tina upp ev kvarvarande ägg då och skjuter upp transfern? Hur länge kan man skjuta på den i så fall innan slemhinnan slokar?
Asch då, att det alltid finns obesvarade frågor kvar.

Men just nu känns allt bra ialla fall. Vi är på banan. :-)

Vulad slemhinna

Yes, idag blev min slemhinna minsann vulad. 9 mm tjock och alldeles perfekt. Hurra!
På onsdag tinas äggen upp, kl 13 får jag ringa och höra om det gått bra och på torsdag blir det (i så fall) FET av två ägg.

Och imorgon börjar jag med progesteronvagitorerna. Viktig fråga; HUR gör man när man ska ligga på stranden med vild tvååring och goda vänner hela dagen??? Att smita iväg på toa och stoppa in dem går väl an, men rinner de ut i bikinitrosorna sedan?!?! Jag kan ju inte gärna låta barnet springa vind för våg och ligga platt och vänta tills kroppen tagit upp progesteronet? Hur gör man???

Nervös

Minsann om jag inte är lite nervös nu. För första gången sedan vi började den här processen faktiskt. Antagligen för att jag hela tiden räknat krasst med att det är klart att vi blir gravida. Troligen på första försöket. Men så kom överstimuleringen, många ägg men få befruktade, inget färskförsök, väntan på FET och nu har vi plötsligt betydligt sämre chanser att lyckas än tidigare. Jag var medveten om att vi kunde snubbla på mållinjen och få ett minus på stickan, men att snubbleriet kunde börja långt tidigare än så fanns inte riktigt i min tankevärld. Hmmm....
Och nu närmar det sig. Maken reser dock bort imorgon så jag blir gravid (jodå!) när han är bortrest. Det ni! ;-)

Segt

Nu går tiden sååå långsamt. Jag stoppar i mig två Progynova om dagen och får lite värk i livmodern en stund efter. Som mensvärk ungefär. Antar (hoppas) att det är en snygg, tjock och flerlagrig slemhinna som byggs upp. Eller snygg kan man kanske inte hoppas på, bara den är tillräckligt inbjudande för små ägg att gosa in sig i.

På måndag är det vul och då bestäms FET-datum. Inte kan det väl gå fel med uppbygnad av slemhinnan? I så fall räcker det att jag oroar mig över om äggen överlever upptiningen och börjar dela sig. För i den här delen av världen frys ju äggen ner INNAN de börjat dela sig så vi vet ju inte om de är något att ha. Hoppas, hoppas, hoppas.. Vore för jäkligt om inga ägg klarade sig när jag missade färskförsöket pga överstimulering.

Nåja. På måndag har vi nått nästa delmål och i slutet på nästa vecka borde jag ha två små embryon i mig. :-) Haha! Så häftigt det vore!!! :-)

FET-start

Mens idag och därmed startskott för FET-försök. Idag har jag börjat med Progynova 2x1 och 8 september blir det kontroll för att se så att slemhinnan i livmodern byggts upp ordentligt. Planerat FET blir 10-11 september.
Skönt att ha tagit ett steg längre fram igen.

Jag har en plan

Ja, nu har jag fått PLANEN från kliniken: på första mensdagen kör jag igång med Progynova, kontroll på dag 15 och planerad FET på dag 17. Så nu känns det redan som att vi är ett steg närmare. Ska bara få mens också, men funkar det som efter inseminationerna, då jag ju tog samma ägglossningsspruta, så kommer den om exakt en vecka.

Jag tycker att jag har varit, och är, rätt sansad och lugn i hela den här processen. Jag har faktiskt tagit för givet att det kommer funka - förr eller senare. Men efter att jag inte fick göra någon ET pga den höga risken så har jag drömt om ivf vareviga natt. Så det snurrar nog en hel del tankar undermedvetet ialla fall. Och där kan de gott hålla sig!

Ägg

Inatt låg jag vaken (efter att rackarungen här hemma hade väckt mig och ville ha välling) och funderade. Efterssom jag plockades på 35 ägg och man bara har en viss mängd äggceller att tillgå i sitt liv så måste det ju innebära att jag härmed brännt tre års äggproduktion?!?! Shit. Och därmed har kortare tid på mig att bli gravid och plötsligt är tre år närmare klimakteriet än jag var för bara en månad sedan!?!

Men å andra sidan åt jag p-piller i 8 år. Då har man ju (väl?) ingen ägglossning och det skulle i så fall innebära att jag faktiskt har sparat sisådär 96 ägg.

Eller? Funkar det verkligen så? Smart! I så fall borde man ju uppmana alla tonåringar att börja äta p-piller så tidigt som möjligt för att ha några ägg kvar till framtida ivf-processer...

Mer siffror

Idag pratade jag med kliniken och fick lite mer information. Rätt nedslående sådan. Vår statistik ser nämligen ut så här:

Drygt 40 punkterade folliklar innehöll 35 äggceller, varav 31 var mogna. Hurra! (Så långt.) På dessa 31 äggceller gjorde man icsi, men trots det befruktades endast 6 av dem och dessa frystes in direkt. 70% av äggen överlever upptining vilket innebär att 4 borde klara sig. Efterssom de måste frysas in direkt vet man inte om de kommer dela sig när de tinas. Vid en ev återföring har jag slutligen 20% chans att bli gravid.
Taskiga odds. Det lär alltså bli två FET och sedan en ny IVF-process. Rent statistiskt. Så nu känner jag mig helt ledsen och nedslagen. Jag skulle ju bli gravid den här månaden. Vad hände med den planen? Vi som hade "sååå goda chanser" och "säkerligen inte skulle behöva göra ivf flera gånger". Nähä.

De skulle skicka den nya planen och recept till mig och på mensens första dag ska jag börja med några piller som ska bygga upp slemhinnan. Tur i den jävla oturen ialla fall att det bara är sisådär två veckor tills dess, så att det händer något ialla fall. Att inte göra någonting och bara vänta gör mig... osympatisk.

6

I förmiddags fick vi besked om att sex befruktade ägg nu ligger i frysen.
Jag hade velat veta vad det var för kvalitet på dem och vad som händer nu, men i den här delen av världen är det röd dag idag så det var ingen som kunde svara på det.

Här får man, enligt lag, inte vänta ett antal dagar innan frysning för att se om de befruktade äggen delar sig ordentligt utan de måste direkt in i frysen. Det måste väl betyda att man även fryser in ägg som inte har en chans att klara sig vid upptining? Eller?

Nåja. Jag hade velat ha ett ordentligt samtal med någon läkare idag för att få veta mer, men det får väl vänta till på måndag då. Sex ägg i frysen är väl kanske okej. Äh, vad vet jag.

35

35. Vadå 35? 35 år gamla slitna äggstockar? 35 personer före mig till äggplocket idag? 35 minuters plåga med att punktera blåsorna?
Nope. 35 utplockade ägg. 35. TRETTIOFEM?!?! Det kan man väl för farao inte ha?!? Jag har läst om tjejer som har runt 20, och det är mycket. Men 35 är ju nästan löjligt.
Med tanke på det resultatet är jag väldigt glad att ingreppet skedde under narkos. Tror det hade blivit jobbigt annars. Under eftermiddagen har jag legat och sovit, läst och ätit godis och haft lite värk i magen. Tacka sjutton för det när livmodern känns som en sladdrig darttavla.

Som läkaren tidigare meddelat blir det ingen ET nu utan jag får vänta tills kroppen är som den ska igen. Men imorgon förmiddag får jag ialla fall veta huruvida de 35 små rackarna varit tillräckligt stora för att kunna befruktas eller om hela processen måste starta om från början.

35. Det blir en stooor familj. ;-)

/Värphönan

Imorgon

Imorgon kl 8.00 är det dags. Vi har 1 1/2 timmas resväg dit så det blir att gå upp tidigt, skaka liv i lilla sonen och sätta sig i rusningstrafiken.
Igår tog jag äl-sprutan och den är verkligen inte är mycket att orda om. Ialla fall inte så länge maken sticker. :-) (När jag stack mig själv vid första inseminationen lyckades jag däremot svimma. Hahaha! Men knappast av smärta, får jag väl tillägga om någon läser som ännu inte tagit den.) Den gjorde tom mindre ont än Gonalen, så än så länge är hela ivf-processen smärtfri. Och det vågar jag mig på att skriva dagen före äl.....

Nåja, i den här delen av världen sker äp under narkos så jag lär inte känna något under själva plocket ialla fall. Efter möjligen. Men hur illa kan det vara? Narkosen i sig tycker jag dock är lite läskig. Tänk om jag blir överdoserad även av den och aldrig vaknar igen?!??!?! Scary!

Att det sedan inte blir någon ET två dagar senare känns verkligen trist. Från att ha varit helt positiv den här perioden så rasade jag fullständigt i humöret igår. Nu går tankarna mest i stil med; Äggen plockas för tidigt, kanske blir det inga som är mogna. Kanske finns inga som är bra nog att frysa. Undrar hur lång tid det tar innan jag får mens och därmed kan planera in FET? Undrar om något ägg klarar upptiningen eller om vi får börja om helt från början igen? Undrar hur jag ska göra med den planerade resan i början av oktober?
Undrar NÄR jag blir gravid???

Men först är det som sagt dags för äggplock. Om sisådär 12 timmar.

Överstimulerad

Efter att ha sprutat utan problem eller biverkningar i tio dagar var det vul och blodprov idag. Vulet visade "vansinnigt många äggblåsor!" och blodprovet visade mycket riktigt på överstimulering. Mitt värde ligger på 5000 istället för önskade 2000. Skit. Överläkaren ringde just och berättade om läget och rekommenderade oss att göra äggplock redan på torsdag, befrukta de ägg som är tillräckligt mogna med icsi, men sedan frysa ner alla och inte göra någon ET den här cykeln. En återföring och en därpå följande graviditet hade tydligen varit mycket riskabelt och troligen medfört lång sjukhusvistelse. Skit igen.

Jag som hela tiden tyckt att allting gått så strålande, jag har mått perfekt, inte haft några biverkningar och allt har varit helt odramatiskt. Och så blir jag överstimulerad utan att ens märka det. Skit.

Förutom att det är skit att det inte blir någon ET till helgen är det ju också skit att man har sämre chanser vid ett FET samt att jag i oktober (som är tänkt för FET) kommer vara bortrest i minst en vecka. Skit, skit, skit.

Jag har varit så positiv och glad hela den här perioden. Nu känns det... snopet. Trist. Tillbaka i väntkuren. Blir inga barn i maj för vår del. Istället sitter jag här med ordinationen "Drick MINST 3 liter vatten om dagen!" och lite skrämselhicka efter läkarens beskrivning om vad som hotar iom överstimulerig.

Skit.

Sprutstart

Imorgon tar jag första sprutan. En stund senare åker vi till flygplatsen och är bortresta i drygt en vecka. Dagen efter vi kommit tillbaka är det kontroll hos kliniken. Känns som att det går FORT nu. Och det känns lite hissnande. Man kan liksom bli med barn av det här! Oj! Känns nästan som att ha sex utan kondom när man fortfarande var singel. Fast på ett bra sätt... ;-)

Nu ska jag kolla instruktioner så jag vet hur jag (eller maken blir det nog) ska sticka mig imorgon och sedan är det packning som gäller.

Gonal F

Nu ringde kliniken och meddelade att blodprovet såg bra ut och att jag ska börja med 150 IE av Gonal F på söndag samt bokade en tid 12 augusti kl 9.25.
Nästa etapp på resan är alltså i sikte! :-)

Kontroll

Idag har jag varit på nedregleringskontroll. Allt såg bra ut på vul och i eftermiddag får jag svaret på blodprovet. Så nu ska jag höja dosen med Synarela till 3x1 (istället för 2x1 som hittills) och i em får jag veta om jag ska börja spruta Gonal F på söndag eller måndag samt vilken dos. Sedan blir det sprutande hela resan (3-11 augusti), nästa koll 12 augusti och ÄP några dagar senare. Det närmar sig! :-)

Spraydag 13

Blödningen var rätt kraftig, som vanlig mens ungefär, men börjar redan avta.
Efterssom jag inte känner av några som helst biverkningar och egentligen inte tänker så mycket på ivf-processen, så är jag nästan rädd att jag ska glömma av den till den grad att jag glömmer spraya. Men än så länge har det gått bra ialla fall. Peppar, peppar...

I övermorgon är det nedregleringskontroll på kliniken.

Spraydag 10 - blödning

Idag, på dag 10, kom blödningen. Självklart just när jag låg på stranden långt ifrån tamponger. Snälla maken räddade mig genom att cykla iväg och hämta medan jag låg kvar och knep ihop benen och funderade på om det skulle bli variant vattenfall eller mer sparsamt.
Nåja, kroppen verkar ju svara som den ska på medicineringen. Bra! På torsdag är det dags att kolla att allt ser ut som det ska.

Symptooom

Haha! Jag har bestämt mig från första början att jag inte ska leta eller analysera några symptom under ivf-processen. Dels för att jag trott ett rätt stort antal gånger att jag varit gravid utan att vara det och dels för att hormonerna i sig ju ger symptom.

Men nu, under nedregleringen, så känns det faktiskt som det kändes i början av min graviditet: Mensvärk, ömma bröst och ingen mens. Inte illa pinkat från en som försatt sig själv i klimakteriet. ;-)

Biverkningar

Jag läste listan om vilka biverkningar man kan tänkas få och den är ju enorm! Så här står det:

Vanliga biverkningar: Huvudvärk, sömnlöshet, viktförändring, ödem (svullnad), värmevallningar (på samma sätt som under klimakteriet), benskörhet (återgår vanligtvis till det normala ca 6 månader efter avslutad behandling), förändrad sexuell lust, minskning av bröstkörtlarnas storlek, irriterade slemhinnor i näsan, muskelsmärtor, vaginal torrhet, depression, känslomässigt instabil, akne och äggstockscystor.

Mindre vanliga biverkningar: överkänslighetsreaktioner (såsom bröstsmärtor andningssvårigheter, nässelutslag, hudutslag och klåda), parestesier (myrkrypningar) och blodtrycksstegring.

Sällsynta biverkningar: håravfall, synpåverkan, ledsmärta, och ledinflammation.

Jag har nog haft tur för jag är helt biverkningsfri! Hurra!

Spraydag 7

Dag 7 och inte en biverkning så långt ögat når. Skönt!!! Jag känner lite mensvärk på morgonen och kvällen ibland, men någon blödning har inte dykt upp. Verkar ju som att allt fungerar som det ska.

Minsann

Det funkar minsann! Idag skulle jag fått mens om det hade varit en vanlig cykel. Jag kände av mensvärk i morse och nu ikväll, men någon blödning syns inte till. Det måste väl innebära att synarelan fungerar som den ska? Trots att jag ta en så liten dos (2x1, alltså två gånger om dagen i en näsborre) och trots att jag inte känner av den alls?
Hurra! Det är ju bra!

Alkohol

Hur är det med alkohol egentligen? Får man dricka det under sprayperioden? Under sprutperioden? Och efter ET? Jag är inte på något sätt en stordrickare nu för tiden, men just nu stundar både tjejkväll, bröllop och svärmors 60-årsfirade. I den ordningen. Dvs tjejkvällen är under sprayperioden, bröllopet under sprutperioden och svärmors kalas en vecka efter ET. Inte helt lätt att smita undan glasen på sådana tillställningar utan att skapa uppmärksamhet.
Vad göra???

Gah!

Dag 3. Tre. TRE. Det dröjer ju tills mitten på augusti till ÄP och ET och slutet av augusti tills vi får veta om vi lyckats. Och jag är på dag 3... Gah!!!!
Fast räknar man dagar istället är det bara typ 28 kvar till ÄP och 42 till testdag. Låter mycket bättre.

Och jag glädjer mig lite varje gång jag får puffa i näsan. Känns att vi är på gång då. Man får vara tacksam för lite.

Spraydag 2

Jaha. Dag 2. Väldigt vad tiden går långsamt.
Humhumhum...

Undrar hur lång tid det tar innan man känner några biverkningar? OM man känner några biverkningar alltså.

Förkyld

Näsan rinner, men inte kan väl det påverka hur väl Synarelan tas upp? Jag kan ju inte vara den första som är förkyld under sprayfasen... Nä, det är säkert okej.

Sjukförsäkringen

Det är strul med vår försäkring. Mitt försäkringsbolag, som sagt preliminärt att de betalar rubbet, gjorde en kovändning och betalar ingenting. Anledning; Det är ju manlig faktor. Tar det tre veckor att inse det när man har alla papper?

Makens försäkringsbolag fick då all info skickad till sig, men kräver en mängd papper ytterligare innan de säger bu eller bä. Kliniken har lovat att förse oss med dessa papper, men på en vecka har de inte lyckats få fram dem så att vi kan skicka dem vidare.

Nu har jag börjat med behandlingen och om drygt två veckor börjar jag spruta. Om makens försäkringsbolag får för sig att de inte betalar sitter vi i klistret...

Helvete. Det här stressar mig bra mycket mer än själva önskan att få fler barn.

Nu!!!

Nu! Nu börjar det! Jag var på kliniken i morse och fick klartecken att börja spraya Synarela idag. Ett sprut i vardera näsborren varje dag. 31 juli ska jag tillbaka för kontroll och någon gång runt 16-17 augusti blir det äggplock och återföring.

Hurra! Äntligen är det på gång! Och NU, NU... Nu tar jag första spraypuffen!

........................................

Jaha. Det var första steget på väg mot klimakteriet. Hur kan man vara så glad för det? :-)

Pengar

I den delen av världen där vi bor har man en egen sjukförsäkring. Dessa kan vara privata eller statliga och har olika villkor för vad och hur mycket de betalar för olika behandlingar. Vi har fruktat att vi skulle få betala hela, eller en stor del, av ivf-behandlingen själva, men idag fick vi ett preliminärt besked att de troligen betalar alltihop! Hurra!!!
Där föll en sten från mitt hjärta. Vi har visserligen råd, men pengarna sitter så placerade att mina föräldrar skulle märka om det försvann 50-60.000 kr (ivf är dyrare här än i Sverige) och säkerligen fråga vart de tagit vägen. Och den frågan har jag inte lust att besvara.

Maken, som egentligen tycker att ivf är rena science fiction och som fortfarande är motvillig till hela grejen, får också ett argument färre på sin lista över varför vi inte skulle göra ivf. Enda argumentet som nu återstår är; "Jag vill att vi ska få barn på vanligt sätt!" Jo, men tjena. Det vill jag också. Men just den metoden är inte tillgänglig längre. Pick another one!

I morgon får vi definitivt besked i pengafrågan. Men det bådar ju ialla fall väldigt gott! Hurra igen!!!

Siffror

Jag räknar och räknar. Cykeldagar, datum, veckor och månader. Jag vet inte hur lång tid nedreglering brukar ta, men hinner man det på 17 dagar och sedan kan börja spruta skulle jag nog kunna göra äggplock någon gång i mitten av augusti redan. Det är ju lite beroende på resan som vi är iväg på i 3-11 augusti. *räknar och räknar...*
Jag börjar spraya 17 juli. Om jag hinner bli ordentligt nedreglerad innan vi åker den 3 augusti, så kan jag väl börja spruta under resan, så att jag kommer tillbaka för kontroll (någon gång cykeldag 9-11?) typ 12 augusti och äp några dagar senare?
Äh. Idiotiskt att räkna när man inte ens vet hur lång tid nedregleringen tar - jag vet...

Andra intressanta siffror är statistik. Kliniken vi går på har noga redovisat sin statistik på korsen och tvärsen och om jag läst ordentligt, så... ja, då ser det faktiskt inte så tokigt ut:
Först och främst ska vi göra icsi som innebär att vi har 95% chans till återföring.
Kliniken har en genomsnittlig graviditetskvot på 35% (bland de högsta i Europa). I min ålderskategori är det tom 39,8% för ET. FET har en graviditetskvot på 24%.
Vid ET av två embryon är genomsnittliga graviditetskvoten 37,9% (sammanlagt för alla åldrar, så där kanske min åldersgrupp är ännu lite högre). Och det bästa av allt - vi räknas som ett "särskilt gynnsamt fall" efterssom vi redan har ett barn som vi fått på egen hand.

Snygga siffror, va? Jag är ju så gott som gravid redan nu!!! :-D

Juli

Äntligen juli! Den månaden som vi påbörjar vårt (första) iv-försök. Hoppas, hoppas, hoppas att det lyckas! Nu börjar jag tro att det kanske, antagligen, troligen, säkerligen kommer lyckas.
Jädrars så hårt man kan falla med den inställningen.

En plan

Idag var jag på infomötet på kliniken. Särskilt mycket info var det väl inte, men det börjar ialla fall närma sig en plan. Det lutar åt att jag börjar spraya för nedreglering 17 juli. Däremot får jag fortsätta lite längre än vad som är nödvändigt efterssom vi ska resa och inte är tillbaka förrän 11 augusti. Nåja, det finns väl de som tar lite längre tid på sig för nedreglering ändå, så det kanske tagit så lång tid ialla fall. Bekräftat blir det dock först 17 juli, så jag får bita på naglarna några veckor till.

Hmmm... Stimulering borde alltså kunna påbörjas 11 augusti, äggplock och återföring sisådär två veckor senare, BF slutet av maj. :-) That´s fine with me!!!


Vi får förresten välja själva om vi vill ha ett eller två ägg tillbaka (om det blir några befruktade ägg vill säga!) så vi har sagt att vi vill ha två. Tänk om vi skulle få två små bebisar! Fantastiskt! Två små brunögda tjejer med mörkt, lockigt hår - precis som pappa. :-)))

Mens

Negativt graviditetstest igår och mens idag. Där rök sista chansen att bli gravid genom insemination. Imorgon ska jag ta med den lille vilden (sonen) och gå på info-möte om icsi. Maken är på jobbresa så han klarar sig undan det nöjet.

Osannolikt

Det känns så osannolikt. Ja, alla alternativ liksom. Det känns osannolikt att jag kommer bli gravid med hjälp av ivf. Och det känns osannolikt att vi kommer misslyckas och inte få några fler barn. Var i helvete ligger den logiken? Nu när jag tänker efter känns det verkligen extreeemt osannolikt. Båda delarna. Vad är det för liten bubbla jag lever i egentligen? :-o

Men tänk OM vi inte får några fler barn?! Det har jag aldrig oroat mig för tidigare, bara NÄR. Men nu när jag läser alla andra bloggar om par som kämpar och lider och förtvivlar så slår det mig att det kan ju faktiskt hända oss också. Shit!

Käppar i hjulet

Det har tillkommit käppar i hjulet. Dessa käppar stavas R E S O R.
Vi har 1-2 veckors gemensam resa i augusti, maken har 1 veckas jobbresa i september och 2 veckor i oktober. Hur fan ska det kunna bli några barn gjorda med den planeringen?!?!? :-[
Resan i augusti kan skjutas lite åt ena eller andra hållet, men 4-5 dagar är helt spikade.

Hur lång tid tar en icsi-omgång egentligen? Hinner vi med en omgång innan 4 augusti om jag får mens 26 juni???

Sekundär barnlöshet

Jag läser andra IVF-bloggar och känner inte igen mig. Självklart inte, efterssom jag är sekundärt barnlös. Dvs vi har ett barn men lyckas inte få ett andra.

Katerina Janouch skriver så här;
Omgivningen är ofta obarmhärtig. Vaddå, ni har ju redan ett barn? Tänk på de RIKTIGT barnlösa, som inte ens har det! Men sorgen blir inte mindre för att andra har det värre. Sorgen gör kanske ännu mer ont när den inte är helt legitim. När få förstår.

Det pratas mycket om barnlöshet. Den sekundära barnlösheten tas inte upp lika ofta. Fast de som drabbas sörjer och längtar - samtidigt som de känner sig osedda av samhället.

Det handlar ofta om en nästan förbjuden längtan. I omvärldens ögon ska man vara tacksam för att man fått åtminstone ett barn. Hur förklara den avgrundsjupa sorgen, längtan efter en barnaskara som inte blev? Hur kan man vara så ledsen fast man redan har ett högt älskat barn?

Nej, vi är inte ofrivilligt barnlösa. Men vi har ofrivilligt en mycket mindre familj än vad vi önskar.

Brända mandlar och ännu ett halmstrå

Jag är minsann inte så hypokondrisk ändå! Eller nja, jag tror väl alltid det värsta, men inbillning var det ialla fall inte. Den där "knölen" i svalget visade sig vara mina mandlar som tydligen var "utbrända". Va? Håller de inte längre än 35 år? :-o Vad händer när man tar bort dem? Ingenting? Varför har man dem från första början i så fall?

Nåja, tabletter och spray av något slag kan lindra. Och tugga mycket tuggummi! sa läkaren. Tuggummi??? Nåja, förr eller senare får jag plocka bort dem, men ingen brådska tydligen.
Skönt!

När läkaren fick höra om vår seundära barnlöshet sa han att det lät klockrent som att maken har någon infektion i kroppen efterssom vi fick första barnet "spontant" och spermieantalet nu är extremt lågt. Han var hygglig nog att skriva ut antibiotika åt maken så får vi se om det gör någon skillnad. Många halmstrån små... ;-)

Ooouuups!

"Inget sex förrän imorgon" har redan gått åt skogen. :-o Maken jobbar hemifrån och kommenderade in mig i sovrummet, så så gick det med den saken. Tja...

Inseminationsdagen

I morse åkte jag iväg till kliniken med mannens spermier i tryggt förvar i en liten burk. Så liiiiiiiite det ser ut att vara! När man har sex känns det ju som att det är massor! :-o
Nåja, 5 milj. var det idag igen, varav 5% var av god kvalitet. Inget att jubla över.
Men idag fick jag en ny läkare som vände alltihop till en rätt positiv känsla ända. En man i 50-årsåldern från Palestina som var oerhört sympatisk och tog sig tid att förklara. Han påstod att vi har ungefär 5% chans att bli gravida den här månaden. Vilket är betydligt mer än jag hade trott. Bra! Han tyckte vidare att vi skulle ha sex imorgon igen (inte fyra gånger till idag som vi gjorde förra månaden...) och försåg mig med ett recept på Predalon som ska sprutas om en vecka. Det innehåller tydligen ett gravidhormon som stödjer en graviditet - förutsatt att spermierna lyckas befrukta något ägg. Blodprov ska tas om en vecka också och sedan är det snart dags för ICSI-samtal den 25:e. Nu kan tiden gärna gå lite fort. :-)

VUL

Idag har jag vulat. Ett enda ägg fanns det den här gången, men det var större än de andra gångerna. Hela 22 mm. Denna gång på högersidan, så den lever tydligen ännu.
Känns fortfarande som något vi bara gör i väntan på ICSI, men en minimal chans finns kanske. Om två veckor har jag säkert intalat mig det ialla fall och blir besviken när det inte blir något.

Jag tycker inte alls om den läkaren jag var hos idag. Så fort jag ställer en fråga så påpekar eller antyder hon att jag är för fokuserad, för målinriktad, för stressad eller vad det nu är hon försöker få fram. Va fan?!?! Hon har absolut INGEN aning om hur jag mår eller hanterar den här processen.
Jag mår ju helt okej! Klart jag vill bli gravid, men det är inte förbundet med några tårar eller funderingar kring att vi inte skulle få fler barn. Det tar jag (naivt nog?) för givet. Frågan är bara NÄR? Men jag är alltså för fokuserad. Kärring!
Första gången vi var där på samtal och fick avvakta en månad på start pga semesterresa, så sa hon att det var såååååå många par som lyckats bara de åkt på semester. VA??? Slappna aaaaaaaav! Tänk på något annat! Strunta i att det inte finns några spermier! Eller hurdå? :-[
Jag är helt införstådd med att det kan ta lång tid och många försök innan vi lyckas, och det tar jag med ro. Men att hon råder att oss göra IUI och vi två månader senare får veta av hennes kollega att vi måste göra ICSI irriterar mig. Jag frågade redan vid första samtalet varför vi inte skulle göra IVF och hon hävdade att vi har så goda chanser. Med 5 ynka miljoner spermier?!?!?!?!?!?!?! Grrr.....

Nåja. Imorgon blir det insemination nr 3 ialla fall. Mannen ska lämna spermier i burk här hemma så slipper han följa med. Det kryper i kroppen på honom av det där stället, så det finns ingen anledning att han lider i onödan. Undrar om han kanske kan lyckas komma två gånger här på morgonen så kanske det blir lite fler spermier. Eller funkar det inte så om det bara är en kvart eller så emellan kanske? Nåja. Vi får väl se.

Beträffande min hals tror husläkaren förresten att det är något med min sköldkörtel och att jag ev behöver ta jod. Rätt harmlöst tydligen. Alla blodprov visade också på att allt är bra. Ändå skickar hon mig till en halsspecialist för ultraljud imorgon. Det blir fem läkarbesök på tre dagar. Trist. Men okej.

Clomifen och knöl i svalget

Så var jag färdig med clomifenen för den här månaden. I april fick jag ta sammanlagt 1 1/2 tablett, i maj 2 1/2 tabeltt och nu i juni blev det 4 tabletter. Små pyttedoser alltsa. Första försöket blev det två ägg på vänster sida, andra försöket blev det tre. Samtliga på vänster sida. Vad har det högra äggstocken för sig? Pension redan?

På tisdag är det dags för vul. Allt känns rätt meningslöst egentligen efterssom det bara är i väntan på icsi och vi inte har några egentliga chanser att klara det med insemination. Men ett halmstrå är väl bättre än inget.

Nu kretsar tankarna mest kring vad det är för knöl jag har i halsen. Den gör inte ont, hidrar mig inte från att svälja, men den har varit där i snart två månader nu. En fd kollega dog i strupcancer för knappt ett år sedan och hypokondrikern i mig viskar "cancer, cancer, cancer" varje gång jag känner det där i halsen. Kontrollerad panik. Finns det något sådant? Imorgon ska jag ringa min husläkare ialla fall.

Väntan

Denna eviga väntan. Jag må vara nyörjare i den här världen, men det där med att VÄNTA tycker jag nog att jag lärt mig redan.

Först har jag väntat på äl och bim 13 månader, sedan har jag väntat mig igenom två IUI med VUL, insemination och återigen bim. Just idag väntar jag på att mensen ska komma igång efterssom jag redan testat negativt på det här försöket.

Men å andra sidan är det skit samma om den kommer idag, imorgon eller någon annan dag. ICSI-start blir ju ändå tidigast i juli. Det är bara det att det är betydligt trevligare att vänta på äl än att vänta på mens. ;-)

Så här är det

Mitt och M´s första barn, S, föddes för närmare två år sedan. Efter drygt ett halvår kom min kropp igång igen och vi påbörjade syskonproduktion. Trodde vi. Efter ett års försök på egen hand gjorde vi en utredning som visade att M har alldeles för få spermier. Vi rekommenderades insemination och gjorde den första i april. Den misslyckades och vi påbörjade nästa. Vid inseminationen i maj visade det sig att spermieantalet var extremt lågt och att chanserna därför är minimala att lyckas med IUI. Inte ens vanlig IVF räcker utan det måste ske med ICSI.

Det kändes rätt chockerande att få det beskedet efterssom S kom till på sjunde försöket - statistiskt helt normalt alltså. Vad har hänt sedan dess? Har spermieantalet sjunkit så drastiskt på kort tid? Eller är vår son ett mirakel utöver det vanliga? Hur lyckades den ensamma lilla spermien hitta ägget och befrukta det när den hade alla odds emot sig?

Mycket riktigt misslyckades även inseminationen i maj. Informationsmöte beträffande ICSI är inbokat den 26 juni, så i väntan på det gör vi en sista insemination. Visst, det är väl att gripa efter ett halmstrå, men hellre det än att inte göra något alls den här månaden.

Så, så är det.

Välkommen till min blogg!