Gott nytt år!

Gott nytt år fina ni!

Jag önskar er alla en härlig nyårsafton och ett fantastiskt 2009. Framförallt önskar jag er många graviditeter som blir till fina små bebisar.

Allra starkaste lyckostjärnan hoppas jag kommer lysa över Eludie och hennes man.

Kramar till er alla!

Mat för gravid kvinna

Jag hade en tanke om att försöka leva sunt den här graviditeten. Om att inte gå upp så mycket i vikt. Det gjorde jag visserligen inte förra graviditeten heller, utan höll mig till rätt normala 13-14 kg. Och jag äter faktiskt rätt nyttigt i vanliga fall. Så det skulle väl inte bli så svårt.

Det går sådär.

Idag har jag krävt (inte bett snällt) att mina föräldrar skickar en stor påse salt lakrits till mig. Det kan man inte köpa i det här landet. Jag har beordrat maken att köpa med en cheeseburgare till mig på hemvägen. Trots att jag redan gjort en paj som är klar att ätas. Passade också på att böna och be att han även köper chips. Och sedan svor jag en ramsa för att vi inte hade någon glass hemma.
Undrar hur jag kommer att se ut om några månader...?! :-o

Fler kontroller

De älskar att kontrollera ALLT i det här landet och som gravid är man ju rätt tacksam för det. Imorgon är det blodprov och ev undersökning igen. 9 januari är nästa undersökning med ul och 22 januari är det KUB/NUPP hos specialkliniken för fosterdiagnostik. Skönt.

Dumt

Det var onekligen rätt dumt att skriva att jag inte kräkts en enda gång. Som att tigga om det. Bara ett par timmar senare låg jag naturligtvis på knä framför porslinsstolen och gjorde just det. Kräktes.
Nu ska jag hålla tyst om uteblivet hulkande framöver.

Fejkgravid

Jag måste vara ivf-skadad. Eller vänta-för-länge-på-att-bli-gravid-skadad ialla fall(ja, jag vet att det finns många som väntar mycket längre än vi, men påverkad är jag ändå). Jag kan nämligen inte riktigt ta in att jag faktiskt är gravid.
I julas blev vi tvugna att berätta för våra föräldrar om "graviditeten" efterssom svärföräldrarna pushade lite för hårt på vinet och till slut tog ursäkterna slut. Och då var jag ju tvungen att delge nyheten till mina föräldrar också. Alldeles, alldeles för tidigt, känns det som. För när de blev glada och kramade om oss kände jag det bara som att vi lurades, bluffade och fejkade. Och de gått på det och gladde sig. Inte bra alls, alltså.
Så här var det aldrig under min första graviditet. Högst troligt på grund av att den var hemmafixad och inträffade efter ett halvårs försök. Men nu.
När jag "låtsasdrack" alkohol under julen för att inte avslöja mig för resten av världen kändes det som att jag lika gärna kunde dricka ett glas vin - jag är ju inte gravid på riktigt... (Nej, jag drack naturligtvis inte en droppe. Den spärren har ialla fall infunnit sig.)

Bah. Skumt. Vore skönt om hjärnan kopplade på gravidläge nu.


Kroppen har dock fattat grejen. Jag har haft så kraftig foglossning så att jag knappt kunnat gå och jag har vaknat av den på nätterna. De senaste dagarna har jag varit mer i stillhet och det hjälper. Men hoppas det går över innan graviditeten gör det.
Även en liten släng halsbränna kände jag av igår. Det gjorde jag bara ett fåtal gånger under förra graviditeten och då inte förrän i slutet. Är det här kroppens försök att få psyket att fatta?

Än så länge, och det här vågar jag knappt skriva, har jag dock inte kräkts en enda gång. Förra graviditeten var jag sängliggande från vecka 7-16 för jag betedde mig som en magsjuk turist på charterresa. Den här gången - lite illamående ibland, men inget att orda om. Skumt.
Skumt, skumt, skumt. Men jag är gravid. Tydligen.

Vecka 8 (7+2)

Nu är jag "utskriven" från kliniken och har idag haft mitt första besök hos gynekologen. I den här delen av världen är de, minst sagt, förtjusta i undersökningar och kontroller, så man går till en gynekolog hela graviditeten och inte till någon barnmorska.

Efter inledande prat blev det vul. Såklart. Under förra graviditeten gjorde jag 12 st vul/ul och den här gången är jag redan uppe i fyra. Och det i vecka 8.

Pyret levde fortfarande, hjärtat tickade och den lilla krabaten var precis 1 cm. Jag påpekade att den ju skulle vara dubbelt så stor enligt "böckerna", men det stämde inte alls sa hon. Nähä, inte tro mer på gravidböcker då.

Fortfarande gravid alltså och väldigt glad och tacksam.

Mjölk

Råmjölk? I vecka 8? Jag tror inte det är sant. Men när det halvdöda sexlivet fick en liten dödsryckning igår, och brösten därmed vaknade till liv, så visst sjutton kom det ett par droppar. Skit också. Det är onekligen i tidigaste laget. Hoppas att det håller sig där det ska vara och inte börjar läcka. I så fall blir det en lååång sommar med mjölkkletiga bröst på stranden. Hrm...

PS. Jag är fortfarande glad och tacksam!

"Antuuu"

Vi har berättat för vår son att det finns en liten, liten bebis i mammas mage.
Vi har haft så otroligt många höggravida vänner som nu fött sina små bebisar så han har full koll på hur det går till. (I hans värld ialla fall.) Han har sagt innan att han vill att vi också ska ha en bebis, så han verkar nöjd nu. Vi passar oss dock lite för att prata allt för mycket om det så han inte avslöjar vår hemlighet för fel personer och i fel tid.
Vi frågade vad han tyckte att bebisen skulle heta och det var solklart. Han ska heta "Antuuu". Dvs Anton. Efter en liten kille som han lekte med på senaste flygresan. Sött.
Och vi tycker det är ett rätt bra namn. Så nu ska vi få en "Antuu". :-)

Sexlivet

För häftig rubrik för en lördagmorgon?
Kanske det, men det är verkligen en katastrof just nu. Sexlivet alltså. I vanliga fall är vi rätt aktiva med ett kvantitativt genomsnitt av utfört samlag sisådär varannan dag. Ibland mer. Ibland mindre. Men nu, nu är det stendött. Inte så konstigt när underlivet proppas fullt med progesteronvaggisar tre gånger om dagen, fogarna redan börjat värka, illamåendet börjar göra sig påmint och tröttheten är förlamande. Men ändå.
Jag frågade på kliniken hur länge jag måste fortsätta med vaggisarna. "Till och med vecka 12. Det skadar ju inte." Skadar inte? Hon hade alltså aldrig försökt ha sex med ett underliv som har en konsistens som våt cement.

Nåja. När jag slutat med progesteronet, när foglossningen är över, när jag inte är för stor, när jag inte är för nära före eller efter förlossningen, när det inte sprutar mjölk från brösten varje gång maken tittar på dem, när nattamningarna upphört - då. Då ska vi ha ett sjutusan till sexliv igen! Vi snackar två år ungefär. Men det skadar ju inte.


PS. Men jag är glad och tacksam, för jag är gravid!

Jag har sett ett hjärta!

JAAA!!! Idag fick jag se det lilla tickande hjärtat på ultraljudet!
Jag ÄR gravid! Och risken för missfall ska tydligen vara mycket liten nu enligt min läkare. Jag ska få en liten bebis! Ehrm... VI ska få en bebis, heter det kanske. ;-)

Men de där längdangivelserna som jag yrat om tidigare var ju helfel. Jag tror jag missuppfattar ett och annat som min läkare säger. (Fast hjärtat har jag inte missuppfattat!) Hon mumlar nämligen, på utrikiska, så även om jag tror att jag förstår allt blir det tydligen fel ibland. Det där måttet på 12 mm för två veckor sedan var naturligtvis inte embryot utan tjockleken på min slemhinna. Och 10 mm i måndags var den där lilla säcken som embryot ligger i i början (hinnsäcken). Men idag, idag har jag fått en ny måttangivelse och noga kontrollerat att jag fattat rätt. 3 mm är vår lilla plutt. Undrar hur stort hjärtat är då förreten? Pyttepyttepyttelitet!

Siffran tycks dock inte stämma med vad som står på growingpeople etc, men kanske är det annorlunda vid ivf? Fast det känns långsökt. Samtidigt som läkaren menade att det var helt rätt med 3 mm. Äh, jag fattar inte. Men skit samma! Det finns ett hjärta!

Och ja, just det. Hon började, mumlande såklart, prata om att hon skulle se efter hur många det fanns. Jag, som utgått från att det var ETT ända sedan hon mätte slemhinnan för två veckor sedan (som jag trodde var embryot), fick hjärtat (mitt, inte det pyttelilla) i halsgropen och kände ett litet girigt hopp om att det skulle vara två. Det var det inte. "Som tur var!!!" sa min man. Nä, ett barn i taget är fantastiskt!

Trött

Jag. Är. Så. Trött.

Förmiddagarna är okej, men någon gång efter lunch börjar jag sloka och vid 16-tiden går ögonen i kors. Ibland får jag ett uppsving vid 21-tiden och sedan däckar jag någon timma senare.

Men jag är glad och tacksam, för det indikerar nog att jag har gott om bra-att-ha-hormoner. Bra så. Lite orolig är jag dock över hur jag ska orka aktivera min son, som är "hemma" på heltid, om jag är så här trött. I den här delen av världen börjar barnen på dagis tidigast när de är 3 år. Och då bara på förmiddagarna. Så istället finns det ett enormt utbud av barngympa, lekgrupper med olika inrikningar, inomhuslekplatser på vintern osv, osv. Det innebär att vi är iväg på olika aktiviteter både för- och eftermiddag eller heldagsaktiviteter nästan varenda dag. Härligt så klart. Men just nu, lite sömnigt. :-)

Gravidkropp

Jag är faktiskt gravid. Jag börjar så sakteliga inse det. Min kropp är ialla fall jättejättegravid. Mycket mer gravid än vid den här tidpunkten när jag väntade min son. Jag har en kropp som jag trodde var omöjlig att ha i vecka 7. Eller 6 eller vad det nu är.

Detaljerade exempel om någon verkligen vill veta:
Jag har inte kunnat knäppa jeansen sedan ET. Så när jag plussade och vul och blodprov visade på graviditet gick jag helt sonika och köpte gravidbyxor. Och de har jag levt i sedan dess.
När jag kom ut ur dushen ikväll och tittade mig i spegeln ser jag att magen är svullen (äggstockar, cystor eller vad fan som helst, men den är svullen) och brösten är rejält mycket större än vanligt. Med blå ådror. Sexigt... :-/
Och, det här kan jag knappt med att skriva, men jag känner ta mig tusan av ena fogen. Nu! Hade jag läst om någon som trott sig ha foglossning i vecka 7 hade jag varit den första att ropa: Bullshit! Men faktum är att varje gång jag slänger upp benet för att kliva över säkerhetsgrinden ovanför trappan (den är för böking att öppna och stänga varje gång) så gnisslar det till i höger "bakfog". Nä, jag tror det knappt själv. Kanske är det något annat.
Om jag ska fortsätta på samma visa så börjar illamåendet så sakteliga ge sig till känna. Den här veckan, förra graviditeten, började kräkningarna. Ska bli intressant att se hur det går denna gången.
Själva magpartiet är såklart ömtåligt. Och jag har redan börjat "baxa" runt mig själv när jag ska vända mig i sängen. Snabba rörelser gör att jag får någon typ av sträckningar. Nysningar kan också bara ske i krampaktig fosterställning annars blir effekten densamma. Antar att det är ligamenten som livmodern hänger i som är så känsliga.

Allt det här upplevde jag även i förra graviditeten, men absolut inte så tidigt! Underligt. Har det med mitt "väldigt höga och fina hcg- och progesteronvärde" att göra? Är jag MER gravid den här gången än förra, tro?

Nåja. Psyket borde hinna ikapp kroppen nu tycker jag. Så att jag slutar tro att jag fortfarande ruvar. För det är så det känns.

E-vitaminer

M skrev om e-vitamin och att det hjälper embryot att fästa.
Tydligen motverkar e-vitamin även strior (gravidstrimmor/bristningar på magen) så jag har härmats och köpt avokado och mandlar idag.
Ja, för det är väl nästa steg på behovstrappan? Efter önskan att bli gravid står önskan att bibehålla en schnygg mage? Hmm... Ärligt talat skiter jag i det bara vi får en lycklig liten människa till slut. Men ändå. En lycklig liten människa OCH en egen mage som inte är söndertrasad av bristningar vore ju optimalt.

Fem timmar och en centimeter

Det är ett femtimmarsprojekt att köra hemifrån till kliniken, ta blodprov, vääänta på min tur att gå in till läkaren och slutligen köra hem igen. Lönen för mödan; en liten prick på en centimeter som syntes på ultraljudet. :-)

Jag frågade om man inte kunde se hjärtat ännu, men det fick jag tydligen lugna mig med. Fyra veckor efter ET ska man kunna se det. Det är på torsdag, så jag fick en ny tid då. Men idag är det ju måndag - hur mycket hinner hända till på torsdag? Tänk om det inte blir något tickande hjärta på torsdag?
På growingpeople.se står det att hjärtat börjar slå 22 dagar efter befruktningen. Jag är ju 27 dagar efter befruktningen nu!?!
Jag vet, jag nojar extremt. Så här var jag aldrig under min första graviditet. Antagligen för att jag visste mindre då än jag gör nu och för att den var hemmafixad utan hormoner och ivf. Men ändå.

Jag hänger mig fast vid att allt faktiskt såg normalt ut idag och att jag återigen fick kommentar om att jag hade så fina värden vid förra kontrollen. Och vid att den läkaren jag hade idag inte är en kvinna av stora ord eller glädjesprång.

Nästa väntan är påbörjad. Tre dagar till torsdag.

Vecka 5+5

OM jag nu fortfarande är gravid, och OM äggplock räknas som ägglossning i beräkningarna, så är jag nu i vecka 6. Närmare bestämt på 5+5.

Jag har varit i Sverige en vecka nu och ägnat tiden åt att dölja detta tillstånd för vänner och släkt. Det gick nog halvbra. Jag är nämligen redan svullen. Så svullen att jag måste ha mammabyxor! Jag antar att det inte kan bero på graviditeten redan utan att det är mina äggstockar som ligger där och är stora som meloner. Hur som helst, mammabyxor och tunikor eller stickade tröjor har jag haft på mig. Jag tyckte min mamma sneglade lite på min mage några gånger och min mormor frågade rätt ut, men utan misstankar tror jag, om jag inte ska skaffa nästa barn snart. "Du blir ju snart för gammal!" Tack för den...

En del av mina kompisar vet vad vi håller på med, men inte att vi redan haft testdatum. Andra sneglade på huruvida jag drack alkohol eller ej. Jag fejkade. Ett snapsglas, en glöggmugg och ett glas rött vin. Förde till munnen, låtsades dricka, kommenterade smaken och smugglade sedan över glaset till maken.

Jag lyckade dock göra en riktigt, riktigt överklantig sak. Jag var och klippte mig och medan jag får håret tvättat sätts det på massage i stolen. Skönt, tänkte jag. När hon var nästan färdig tänkte jag istället: "Helvetes jävlar!!! Man får ju inte få massage i ryggslutet när man är gravid!" och fullstänidgt studsade ur stolen. Skit också! HUR kan jag bara glömma bort att jag är gravid? Eller att man inte ska få massage? Shit!
Hela eftermiddagen kände jag av molvärk i livmodertrakten. Och hjärtklappning i halsgropen. Tänk om, tänk om, tänk om...

Nåja, jag är fortfarande dödstrött och har ömma bröst, så lite gravid är jag nog. Men å andra sidan tar jag fortfarande mina progestronvaggisar i oförändrad mängd (man gör det i 12 veckor här) så det kanske är därför?

Lyckligtvis är det klinikbesök imorgon. Nytt blodprov för att se så att hcg-värdet fortfarande stiger som det ska och vul för att kolla status i den regionen. Om turen är med oss kan det finnas ett litet tickande hjärta där till och med.