18 augusti 2009

Tänk ändå...

Tänk ändå. Tänk att alla de där sprutorna, sprayet, vagitorer, äggplock, återföringar och allt vad det nu var faktiskt blev en liten flicka. Vår lilla flicka! Tänk att jag såg henne första gången när hon bestod av fyra celler. Tänk att hon klarade sig då och under hela graviditeten. Tänk att hon finns nu. Att hon ligger uppe i sin säng och sover just nu. Tänk att det blev precis som vi hoppades.

Ivf-behandlingen känns så avlägsen. Ljusår bort i tiden. Och fullständigt irrelevant. HUR jag blev gravid spelar ju ingen roll. ATT jag blev det betyder allt.

Om någon som har en ivf-behandling framför sig läser det här - någon som undrar om de orkar, om de vågar - så hoppas jag att bloggen kan bidra med en gnutta hopp. Hopp om att orka stå ut, hopp om att det faktiskt inte behöver vara så dramatiskt, hopp om att faktiskt inte behöva lida och gråta sig igenom en ivf-behandling. Hopp om att lyckas.

Jag avslutar min blogg nu och tackar för alla fina kommentarer jag fått under den här tiden. Jag önskar er alla stort lycka till!

26 juli 2009

Krämer

Krämer på min badrumshylla just nu:
- rosmarinkräm till kejsarsnittet
- bodybutter till magen
- hemorroidsalva till...
- lanolinsalva till bröstvårtorna
- smärtkräm till nacken
- ansiktskräm
- brun-utan-sol till resten av kroppseländet

Gissa om jag är kletig!??!!? :-o

20 juli 2009

Vikt

Jag mår rätt uschligt. Det gör ont i hela kroppen efter kejsarsnittet (utom just i själva snittet faktiskt). Nacken, ryggen, sidan - hela bålen är som ett vingligt S som gör ont och riskerar att gå av på mitten. Det gör konstant ont.
Men det är okej. Det är ju liksom värt det... ;-)

Men vad jag vill ha sagt är dels en notering för egen del inför "nästa gång": Det tar längre tid att läka än jag minns... Eller så tar det helt enkelt längre tid andra gången. Och tredje...?

Dels vill jag med kroppsgnället påpeka att jag är definitivt inte i läge för att idka fysisk träning. Men, och nu kommer det viktiga, så här ser senaste tidens viktkurva ut:
Före förlossningen: 79 kg
7 dagar efter förlossningen: 70 kg
10 dagar efter förlossningen: 68 kg
-11 kg på ungefär lika många dagar alltså. Nu är det bara resten kvar. Målvikt är 60 kg. Drömvikt är 58 kg. Vi får väl se var jag hamnar.

15 juli 2009

Hon är här!

Nu är jag hemma igen med en liten pyttebebis! :-)

När vi kom in till sjukhuset i fredags var blodtrycket bättre igen, men huvudvärken och svullnaden i ansiktet kvarstod. Jag undersöktes och de sa att jag skulle läggas in för observation så att vi kunde hålla kvar henne i ytterligare "en vecka eller två. Eller, nja, kanske inte två." Så jag förberedde mig mentalt på en lång trist sjukhusvistelse tills läkaren till slut frågade om jag kände av något annat. Jag svarade att mina ögon kändes lite svullna och konstiga varpå hon genast testade mina reflexer i knän och armar (kopplingen till ögonen fattar då inte jag...?) och konstaterade att mina reflexer var utslagna. Havandeskapsförgiftningen hade satt sig på nervsystemet, konstaterade läkaren. "Då gör vi snitt nu istället." Nu??? Nu. Nu!

Jag förbereddes, fick eda och rullades in i operationsrummet. Väl där fick jag ett blodtrycksfall så jag började kräkas, men det gick snabbt över. Operationen var helt okej, även om jag tydligen var helt vit i ansiktet enligt maken. Efter en liten stund hörde vi ett litet skrik och läkaren kom runt det stora skynket och visade upp en liten, smetig, mörk ihopkrupen bebis med mycket hår. Vår lilla flicka!

Hon undersöktes och allt var som det skulle. Sedan fick mannen hålla henne och sitta brevid mig så jag kunde titta på henne medan jag syddes ihop. Därefter gick de två upp till förlossningen dit jag också rullades upp när jag var färdigsydd. Några timmar senare fick jag åka in på mitt rum, stolta storebror fick komma och titta på sin syster och allt var över.

Eller rättare sagt; Nu börjar det!
Det var en hiskeligt lång resa. Många egna försök att bli gravid. Tre inseminationer. En överstimulerad ivf med äggplock men utan återföring. Ett frysförsök. Ännu en ivf. En graviditet med komplikationer och sjukhusvistelse och otaliga kontroller. Ett kejsarsnitt. Och en för tidigt född liten bebis. Men NU! Nu börjar det härliga!!! :-)

10 juli 2009

På väg...

Tillbaka från min läkare. Blodtrycket är inte alls bra, huvudvärken och illamåendet sitter i. Hon kallade mig "en tickande bomb" och skickar mig vidare till sjukhuset. Nu är jag hemma och packar och hoppas att jag har en liten bebis med mig nästa gång jag kommer hem. Eller att blodtrycket sjunker rejält så att jag får stanna hemma och ta det lugnt i två veckor till.

Nu då?

I måndags sa min läkare att om jag får huvudvärk eller märker att något annat händer så ska jag komma in till henne eller åka till sjukhuset. Naturligtvis vaknade jag med huvudvärk igår... Under förmiddagen hade jag även en blodtryckstopp på 155/104, vilket jag inte haft på lääänge. Det gick dock ner igen och huvudvärken var inte extrem. När jag ändå var i stan gick jag upp till min läkare för att lämna ett urinprov ändå, men det visade sig att hon hade stängt igår. Nåja. Ingen fara på taket. Blodtrycket hade ju gått ner igen och några paracetamol höll huvudvärken på okej nivå.

I går kväll när jag gick och la mig hade jag dock fortfarande huvudvärk och blodtrycket var uppe på 140/102. Tog två paracetamol och gick och la mig. Under natten höll huvudvärken i sig och när jag vaknade vid 6-tiden var blodtrycket 144/110. Inte så bra som morgontryck. Paracetamol hjälper inte, annat än att det verkar som att det sänker blodtrycket något? Kan det stämma? Nu, två timmar senare, har jag fortfarande huvudvärk och blodtrycket ligger runt 130/90. Nu blir det läkarbesök på förmiddagen så får vi se vad hon säger - och om det finns någon äggvita. Kanske blir det en sväng till sjukhuset i eftermiddag? Kanske blir det kejsarsnitt? Kanske får jag åka hem igen? Kanske blir jag inlagd för observation?

Rationell som man är (???) har jag gått upp för att starta en maskin tvätt så att jag har kläder att ha på mig efter ett snitt. De amnings-bh jag beställt har inte kommit än. Det känns som det mest akuta. Annars fixar sig resten. OM det skulle vara dags nu. Fast det är det nog inte. Eller?

08 juli 2009

Handikappad elefant

Det är jag, det. Så känns det ialla fall. Jag är inte bara stor och klumpig, jag är nästan orörlig också.
Och hur jag än vänder och vrider på det så väger jag nästan 20 kg mer än före första graviditeten. Vid gårdagens vägning visade vågen på 79 kg (inkl jeans och andra kläder och inklusive sista tidens svullnad, men ändå). Innan första graviditeten vägde jag alltid 58-60 kg. Efter graviditeten hamnade jag på 62 kg. I början av den här graviditeten gick jag upp rätt snabbt i vikt och sedan lugnade det sig. Men ändå. 20 kg ska bort. Hälften kanske försvinner vid förlossningen. Lite till de första veckorna. Ytterligare en del genom amningen. Men resten. 5-6 tuffa kilon kanske som måste kämpas bort. Det känns som att jag aldrig kommer komma i form igen.
Lyckligtvis tycker maken fortfarande att jag är rätt okej och tom sexig. Undrar vilken värld han lever i...? ;-) Själv tycker jag att mina bröst är näst intill groteska och vill knappt se mig själv naken längre.
Men, men... 16 dagar till. Sedan börjar hårdträningen! ;-)