31 januari 2009

Lipsill

Jag är helt utan kontroll just nu. När det gäller tårar ialla fall.
Jag gråter när jag sjunger klassiska barnvisor för sonen. Jag störttjuter när jag läser att någon separerat och tänker på min egen separation - för SJU år sedan. Jag gråter till och med till löpsedlarna. Nyheterna är förbjudet område. Ordet "död" får mig att flippa ur fullständigt.
Förra graviditeten (ja, nu kommer jag dragandes med den igen) grät jag till all tvättmedelsreklam. Ja, för de blev ju sååå lyyyckliga när det blev så rent och vitt...

Lite labil kanske...? ;-)

Rosa

Svärföräldrarna kom på besök och hade med sig ett litet paket. Mellan silkespapper låg tre små rosa plagg. En liten tröja och två små bodies. Så små, så små...
Det känns fortfarande overkligt (hoppas jag inte fortfarande skriver det om ett halvår!), men jag njuter. Tror jag ska shoppa mig några små klänningar också, bara för att det är så mysigt.

27 januari 2009

Massage

I det här landet får man massage på recept om man har gravidhuvudvärk. Detta recept betalas sedan av försäkringsbolaget.
Så idag har jag haft min första njutningsfulla halvtimma hos en trevlig man med sköna händer. Vi har date en gång i veckan framöver. Känns som en fantastisk lyx!

26 januari 2009

Namn

Efterssom vi redan vet (om inte läkaren tog fel) att det är en liten tjej i magen har stora namnfrossan just börjat. Det är inte helt lätt att hitta något som funkar på alla de tre språken som talas i det här hemmet. När jag föreslår svenska namn ser maken ut som om jag fått ett slag mot huvudet och inte kan tänka klart längre. Han föreslår namn som är så fula så man studsar. Vad göra?
Jag vill ha ett vackert, feminint namn som inte är för kort och inte för vanligt. Helst svenskt, men inte omöjligt att uttala på andra språk. Av språkskäl bör det heller inte innehålla K, H eller R.
Sug på den ni! Och kom gärna med förslag!
Det perfekta namnet är Vendela. Ja, förutom att min brorsdotter fick det namnet i november och "Vendi la" betyder "Sälj henne" på italienska. Inte idealt.

Clara är det enda som vi båda tycker pekar åt rätt håll. Men det är lite för kort, innehåller R och är inte svenskt. Fast rätt sött ändå. Tur att vi har ett halvår på oss!

25 januari 2009

PS.

Måste göra ett tillägg till förra inlägget:

Det var inte menat som klag och gnäll. Mer ett konstaterande av läget. Jag mår oerhört mycket bättre än förra graviditeten och har gott hopp om att snart vara i högform igen.
Och framföralllt - JAG ÄR FANTASTISKT GLAD OCH TACKSAM!!!

Status och jämförelse

Illamåendet börjar nog (peppar, peppar...) att avta nu. Jag kräks fortfarande ibland och käner mig groggy, bakis ungefär, men det går åt rätt håll.
Foglossningen däremot håller på att knäcka mig. Efter en dag i rörelse blir det tre dagars kvidande på soffan. Undrar hur det här ska gå till sommaren!?!
Näsan blöder fortfarande av och till så slemhinnorna är nog sköra och torra. Ögonen är också lite torra så jag piffar upp dem med ögondroppar ibland.
Hemorojder... Ja, men inte nämnvärt. Måste försöka trycka i mig mer plommon och vatten, men inget av det står på min favoritlista.
Kliandet på mage, bröst, rygg, armar och ben börjar också avta. Hurra!
I övrigt... Tja.

Efterssom jag hela tiden tjatar om hur min förra graviditet var (förlåt!) måste jag ju dessutom lägga till en jämförelse av då och nu. Jag inser att det inte är av intresse för någon annan än mig så nedanstående kan ni lugnt strunta i. Ni missar inget! ;-)

Kräkningar
Då: Kräktes jag från det att jag öppnade ögonen på morgonen till kl 15 på eftermiddagen. Till vecka 14 eller så. Därefter var det mer sporadiskt under dagen. From vecka 20 någon enstaka gång varje dag. Sista kräkningen registrerades i vecka 30.
Nu: Har jag kräkts ett tiotal gånger, men hulkar i stort sett varje dag. Nu börjar det dock avta även om ett lätt illamående finns kvar.

Foglossning
Då: Kände jag inte av någon foglossning alls under hela graviditeten.
Nu: Kände jag av den redan i vecka 6, hade ont i vecka 8 och rejäla smärtor och måste vara stilla i vecka 12.

Hemorrojder
Då: Kom i slutet av graviditeten.
Nu: Kom innan vecka 10.

Kliande
Då: Kliade brösten och resten av kroppen så jag höll på att bli tokig i början av graviditeten och återigen runt vecka 18.
Nu: Har det kliat liknande och börjar nu avta.

Halsbränna
Då: Kände jag av det några gånger i slutet.
Nu: Har jag kännt av det några gånger redan nu. Besvärande är det dock inte.

Näsblod
Då: Till och från när jag snöt mig.
Nu: Likadant.

Huvudvärk
Då: Började jag få huvudvärk flera gånger i veckan under sista halvan av graviditeten. Avhjälptes effektivt med professionell massage en gång i veckan.
Nu: Har huvudvärken redan börjat sedan några veskor tillbaka. Flera gånger i veckan måste jag kurera med paracetamol. Lyckligtvis börjar jag gå på massage redan på tisdag. Lyx!

Det var det, det.

22 januari 2009

En liten flicka!?!?

Idag var jag på NUPP-ultraljud. Och lärde mig nya saker:
Inte bara nackspalten utan även näsbenet och hjärtats högra klaff ger indikation på hur stor risken för Downs Syndrom är. Dessutom kontrollerades hjärtljuden, blodflödet och alla organ. Allt såg "utmärkt" ut och läkaren var mycket nöjd. Vi ligger under genomsnittsriseken för DS för kvinnor i min ålder. Bra!
Är man 35 år har man automatiskt 1:200 (ungefär). Om man bara tog hänsyn till nackspalten hade jag 1:1252. Bra redan där, och då hade han inte lagt in parametrarna för hjärtklaffen och näsbenet, vilka även de såg perfekta ut.
Svaret på blodprovet får jag på måndag, men visar det inga konstigheter nöjer vi oss så här och avstår fostervattensprov. Även om det kanske hade varit skönt med livrem och hängslen...

Men inte bara det. Innan läkaren började undersökningen frågade han om vi ville veta kön om han kunde se. NU? I vecka 13? Ja, det var tydligen fullt möjligt. Och enligt honom är det en liten flicka i min mage!!! :-o Jag som var så säker på att det var en "Anton"! Jag känner mig helt överrumplad, inte för att det är en tjej, utan för att vi faktiskt redan vet. Jag var nog inställd på att det skulle dröja ett bra tag till innan det syntes på ultraljud, men tydligen finns det någon grej (varken jag eller maken förstod vilken trots att vi frågade en extra gång, men vi får skylla på språket.) som pekar neråt på pojkar och uppåt på flickor (nej, vi pratar inte om könsorganet här!) och enligt läkaren var det inget tvivel.

Så nu vet vi. En liten tjej. Undrar om jag ska shoppa en liten klänning så jag kanske börjar förstå snart. För det tar nog ett tag att smälta det här. Men jag ska få en dotter!

21 januari 2009

Färdigkladdat

Nu har jag gått in i vecka 13 och det är därmed färdigkladdat med progesteronet. Skönt! Jag har fuskat lite med det de senaste dagarna, men sedan igår är det definitivt färdigt. Ett steg närmare målet.

Imorgon ska jag till kliniken för fosterdiagnostik och göra KUB/NUPP. Lite läskigt, m en troligen är väl allt som det ska. Hoppas jag.

20 januari 2009

Det rör sig!!!

I flera dagar har haft en känsla av att något rör sig. En liten fjäril som flaxar mjukt med vingarna. Och nu, ikväll, är jag nästan-nästan säker på att det faktiskt är så. Jag tror jag känner vår lilla plutt!
Sist kände jag inget förrän i vecka 19, men då var det så tydligt att man till och med kunde känna det med handen utanpå magen. Imorgon går jag in i vecka 13, så det är tidigt. Men tydligen kan det kännas tidigare för omföderskor och dessutom vet jag ju hur det känns.
Jag är inte alldeles säker, men jag tror... :-))) Så underbart! Nu kanske jag kan börja förstå att jag faktiskt är gravid!

30%

I min graviddagbok står det idag att jag har 30% av graviditeten bakom mig. 30%!
Då räknas väl visserligen de första fyra veckorna när man ingen vet, men ändå. 30%. Det går undan!

17 januari 2009

Dröm

Min blödning slutade lika fort som den började och jag trodde inte den berört mig så mycket. Men efter nattens dröm inser jag att den minsann ligger kvar i mitt undermedvetna.
Jag drömde att jag satt på toaletten, såg att det kom lite blod och blev orolig att det skulle vara missfall. Det kom mer blod och plötsligt kom det ut en hel liten klump. Jag lyfte upp den ur toaletten och det visade sig vara vår lilla baby. En liten blodig kropp där allt syntes så tydligt. En liten pojke var det. Så fin, så perfekt och så liten.
Huuuu... När jag vaknat tog det ett tag innan jag insett att det var en dröm och att jag faktiskt fortfarande var gravid.
Graviddrömmar. Jag fortsätter hellre drömma mina snuskiga drömmar som jag välsignats med den senaste tiden. ;-)

15 januari 2009

Blödning

Jag har inte hört till dem som har tittat efter blod vid toalettbesöken. Jag har helt krasst utgått från att progestornet håller sådant borta och ev tråkiga nyheter kommer vid vul. Det tog därför ett tag i förmiddags innan hjärnan registrerade vad den såg. Brunt blod i hela trosskyddet. Blod?

Efter två djupa andetag bestämde jag mig för att det nog inte var så farligt.
1. Det var brunt.
2. Det var inga större mängder.
3. Jag hade inte ont.
4. Mina slemhinnor är så sköra att tom näsan blöder.
5. Vi hade sex igår kväll som kändes rätt... torrt. Svidande. Progesterontrist.
6. Jag bjöds även på en orgasm på morgonen.

Det sammantaget borde ju tyda på att det är slemhinnan som blöder och inget annat.

Nu på kvällskvisten kan jag även lägga till:
7. Det har upphört. Och sammanlagda mängden var liten. Och brun.

Det booorde ju inte vara någon fara. Nästa ultraljud är om exakt en vecka så jag får hålla mig till dess. Men det känns som att allt är bra. Jag mår fortfarande katastrofdåligt och kräks ialla fall.

13 januari 2009

Energi?!?!

Jag fattar inte hur det gick till eller var den kom ifrån, men plötsligt fick jag energi! :-) Kanske var det woken till kvällsmat som satte fart på mig, men efter att ha ätit den (och faktiskt lagat den också) har jag lagat 1 kg köttfärssås som ska portionsförpackas (till mindre energiska stunder), gjort fruktsallad (för att undvika godisfällan ikväll) och plockat ihop sonens alla leksaker och tusen pusselbitar. Heja mig!

Uppåttjack

Gröna små piller. Eller blå. Prickiga. Vad som helst, bara jag vaknar till liv igen.
För jag är ingen rolig mamma just nu. Inte rolig fru heller. Jag tycker inte ens det är trivsamt att vara med mig själv just nu. Jag får ladda flera dagar för att orka med mindre utflykter med sonen och oviktiga saker som att handla, dammsuga och tvätta får helt enkelt vänta tills maken gör det. Det kan gå flera dagar utan att jag sminkar mig (vilket i normala fall är självklart) och jag äter knappt. Jo, lakrits. Men mat är tveksamt. Jag är ett vrak. Det är inte samma graviditetströtthet som tidigare då jag knappt kunde hålla ögonen öppna. Nu är jag inte sömnig på samma sätt, jag känner mig bara... sjuk. Överallt. Jävligt länge.

Men jo, tacksamheten sitter i. Fast under ytan liksom.

11 januari 2009

Orkeslös

Jag är helt slut. Ligger på soffan så fort jag har en chans och gör inte många knop överhuvudtaget. Tur att jag är hemma med sonen och att maken har en lugn jobbperiod. Att ta mig till ett kontor och försöka tänka intelligenta tankar hade inte funkat.

Jag har lust att baka, sy gardiner till vardagsrummet, sy kuddfodral till sonens myshörna, fixa lite andra grejer i hemmet och vara social. Men jag orkar inte. Trist.
Men bara det att jag faktiskt har lust bådar gott. Snaaart måste det bli bra igen. Eller...?

09 januari 2009

Läkarbesök

Idag har jag varit hos gynekologen igen. Lilla plutten är nu nästan 4 cm, vilket är "präktigt" enligt läkaren och perfekt i vecka 11. Enligt gravidböckerna ska fostret (ja, för nu är det inget embryo längre!) vara 4,5-6 cm, men det stämmer tydligen inte. Konstigt att det står fel i böckerna! Eller... Räknar böckerna med benen kanske? För när man mäter foster på ul mäter man ju från huvud till rumpa. Det kanske är anledningen att det aldrig stämmer?

Nåja, hjärtat tickade på som det skulle. Man såg huvud, kropp, ben och fäktande armar med små händer på. Häftigt! Men det känns fortfarande overkligt att det som syns på skärmen utspelar sig inuti mig.

Nästa besök hos läkaren är om fyra veckor, men redan om två veckor ska jag på fosterdiagnostik och göra NUPP och KUB. Känns så bra att få se "Anton" (som storebror döpt bebisen till) varannan vecka och veta att allt är som det ska.

08 januari 2009

Hemorrojder

Hemorrojder. Stavas det så? Men å andra sidan är det ett ord jag egentligen inte vill kunna stava till.
Nåja. Jag har fått sådana ialla fall. Betydligt tidigare än förra graviditeten det också. Så nu har jag ordinerat mig själv katrinplommon och stora mängder vatten varje dag. Slutinformerat om min anal.

I övrigt har jag äntligen fått saltlaktrits med posten. En gigantisk låda som nog lär räcka ett tag.

Och imorgon är det gynbesök med vul. "Anton" är tydligen stor som en kiwi nu. Fantastiskt. Ofattbart. Overkligt. Kanske känns det mer verkligt efter morgondagen.

06 januari 2009

Andra sätt att ha roligt på?

Jag är fortfarande kvar i progesteronträsket, jag är förkyld och illamående. Gissa hur frekvent sexlivet är? Men det är okej, det finns ett slut även på progesteron och illamående. Men jag hittade just följande fantastiskt roliga text på growingpeople.se:

"Är det slut med sexlivet nu? För vissa par innebär det ingen större skillnad i sexlivet medan andra kan uppleva den här tiden som påfrestande. Prata med varandra om hur ni känner och vad ni vill. Försök komma fram till en lösning som passar båda.
Andra sätt att ha roligt på:
* Gå på bio
* Förstagångsföräldrar - åk på sista semestern utan barn
* Gå på restaurang
* Fantisera om namn till det väntade barnet
* Planera ditt liv som förälder"

Mohahahha! Älskling, inte idag, inte nu. Ska vi fantisera om namn istället? :-)

Sömnproblem

Det började i höstas någon gång. Innan graviditeten, tror jag, men under ivf-bhandlingen. Jag har aldrig haft några sömnproblem tidigare, men nu kan jag vakna mitt i natten, av sonen eller helt utan anledning, och förbli vaken i flera timmar. Jag är trött så uppstigning är inte aktuellt, men ändå kan jag inte somna om.
Varför?

02 januari 2009

Mat

Det sunda ätandet går sådär. Här är dagens intag:

en croissant
en halvliter naturell yoghurt med en klick sylt
några småkakaor och en kopp the
en hel låda körsbärstomater
en zoo tablettask, väl utspridd över dagens illamåendetoppar
en burk ravioli (kl 22.30...)

Det ser inte så bra ut.

01 januari 2009

Blodprov och piller

I förrgår var jag hos gyn och tog blodprov. Tre rör för att kolla skydd mot Röda hund, rhesus-faktorn (vet redan att jag har 0, men de vill väl också testa) och ett antal sjukdomar och annat. Sköterskan som tog blodproverna frågade hur jag mådde och när jag berättade om illamåendet och hulkandet fixade hon in mig till läkaren med en gång. Snällt!

Läkaren själv hummade, plockade fram alla sina böcker och började ställa tusen frågor: Är det lika illa hela dagen? Utlöses det av lukter? Smaker? Hur känns det om jag lägger mig ner? Fryser jag? Svettas? Är det bäst om jag är ute eller inne? osv, osv, osv.
Till slut hummade hon lite och skrev ut ett b-vitaminpreparat och ett åksjukepiller. Va fan!?!? Sist jag var gravid var det inget snack om saken och jag fick kraftfulla Postadoxin på stört. Nu finns inte det läkemedlet längre av någon anledning (kanske har det med den lilla biverkningen 18 timmars sömn/dygn att göra?) och jag ska tugga homeopatiska b-vitaminer istället.
Gissa om de hjälpt? Nope.

Kanske måste man "tro" på läkemedlet för att det ska funka. Men jag är icke troende. Hellre sockerpiller med placeboeffekt (så länge den effekten verkligen infinner sig) än homeopatpiller och akupunktur. Jo, för akupunktur funkar inte heller på mig. Sist gjorde jag en en serie "förlossnigsförberedande akupunktur" som skulle förkorta min förlossnig med två timmar. Den tog till slut 91 timmar och avslutades med kejsarsnitt. Utan akupunktur - 93 timmar? Hrm...

Nåja. Jag kräks vidare. Och är tacksam för det.