Så här är det

Mitt och M´s första barn, S, föddes för närmare två år sedan. Efter drygt ett halvår kom min kropp igång igen och vi påbörjade syskonproduktion. Trodde vi. Efter ett års försök på egen hand gjorde vi en utredning som visade att M har alldeles för få spermier. Vi rekommenderades insemination och gjorde den första i april. Den misslyckades och vi påbörjade nästa. Vid inseminationen i maj visade det sig att spermieantalet var extremt lågt och att chanserna därför är minimala att lyckas med IUI. Inte ens vanlig IVF räcker utan det måste ske med ICSI.

Det kändes rätt chockerande att få det beskedet efterssom S kom till på sjunde försöket - statistiskt helt normalt alltså. Vad har hänt sedan dess? Har spermieantalet sjunkit så drastiskt på kort tid? Eller är vår son ett mirakel utöver det vanliga? Hur lyckades den ensamma lilla spermien hitta ägget och befrukta det när den hade alla odds emot sig?

Mycket riktigt misslyckades även inseminationen i maj. Informationsmöte beträffande ICSI är inbokat den 26 juni, så i väntan på det gör vi en sista insemination. Visst, det är väl att gripa efter ett halmstrå, men hellre det än att inte göra något alls den här månaden.

Så, så är det.

Välkommen till min blogg!