Stimuleringsstart

Idag träffade jag läkaren igen. Jag är fortfarande i vip-ledet tydligen och stannar gärna kvar där. Raka vägen till högsta herr doktor chef och specialist. Perfekt.
Att jag idag, på andra blödningsdagen, blödde som en liten slaktad gris gjorde besöket i gynstolen aningens mindre behagligt än normalt. Men något säger mig att den mannen har sett ett blödande underliv förr. Antagligen nästan varje dag. Men ändå. Idag var det ju MITT underliv.

Allt såg bra ut ialla fall och jag fick börja stimulera idag. Det blev Puregon den här gången, istället för Gonal-F som jag hade förra gången. Same, same but different. Smart penna i det här fallet också så jag slipper blanda. Så nu sprutar jag (nä, maken sprutar ju faktiskt fortfarande, jag blir besprutad) en spruta Decapeptyl och en spruta Puregon varje morgon. Rätt smidigt att bara ha en tidpunkt på dygnet att komma ihåg och inte fem som jag hade förra gången (3 för spray, 1 för spruta och 1 för folsyra).

Efterssom jag blev överstimulerad förra gången så börjar jag med en dos på 100 enheter (istället för 125 som förra gången) och på tisdag blir det kontroll och troligen höjning av dosen. Nu är jag minsann på gång igen! :-)

Passade på att diskutera nästa (hoppas inte!) FET som läkaren tidigare sagt att vi kunde göra i december om det inte tar sig den här gången. Nu var han lite mer skeptisk pga att risken finns att jag får cystor efter den här hormonbehandlingen som då behöver lite tid på sig att försvinna. Men ser allt bra ut (vid ett hoppas-inte-minus) så får vi köra ändå. Ja, ja. Det vore ju käckt om det tog sig den här gången istället. :-)

Vin

Maken är ute på galej och jag sitter i soffan, tittar på Sex and the City och dricker vin. Ett stort glas härlig, röd Cabernet Sauvignon som jag hoppas blir mitt sista glas vin på mycket, mycket länge. :-)

Blödning på nedregleringsdag 9

Äntligen kom blödningen igång!
Läkaren hade sagt till mig att blödningen skulle kommit i helgen (inget svammel om visst spann åt ena eller andra hållet, utan "Blödningen kommer till helgen." Punkt.) Men det gjorde den inte. Så jag gör som alla andra; Hoppas och tänker realistiskt om vartannat. Och tar slutligen ett graviditetstest som naturligtvis är minus. Ett minus som t.om. lyste extra snövitt precis där strecket skulle varit, så jag kunde inte annat än skratta lite åt det.

Men nu, för en liten stund sedan, började faktiskt blödningen. Om jag inte missminner mig var det på dag 9 även när jag nedreglerade med Synarela, så jag kanske fungerar på det sättet. Vem vet, vem bryr sig.
I morgon har jag ialla fall läkarbesök för att kolla att jag är nedreglerad. Är jag det får jag börja med stimuleringen med en gång.

Enda nackdelen med att blödningen låtit vänta på sig är väl att Decapeptylsprutan faktiskt gör ganska ont och fr.o.m blödningen behöver jag bara hälften av dosen. Men va´ 17. En halv spruta mer eller mindre per dag är väl skit samma.

Nu är jag nyfiken på vad morgondagen bär med sig i sitt sköööte... Moahahaha! Vem hittade på det dumma uttrycket?!? :-)

En bra och en dålig

Bra: Inga biverkningar av Decapeptylen (eller vad det nu heter som maken sprutar i mig varje morgon). Kanske lite för tidigt efter tre sprut, men ändå. Bra.

Dåligt: För en tid sedan var jag tvungen att berätta för en kompis (rätt ytlig sådan när det gäller äkta vänskap, men en av de jag träffar oftast efterssom våra barn leker ihop) att vi gör ivf. Hon berättade samma kväll (men innan jag berättat om vår ivf) att hon var sååå orolig att de kanske inte skulle kunna få till ett syskon för de hade försökt två gånger utan att lyckas. Två gånger med hemmaknull alltså... Hon berättade dessutom att hon ville absolut ha barn på våren för hon hade definitivt ingen lust att vara gravid på sommaren. Skulle det inte funka nästa månad väntade hon hellre ett år. Aha... Hon reagerade rätt konstigt på när jag berättade om ivf och därefter har vi inte träffats. Redan där sved det.
Häromdagen frågade hon mailledes hur det går med vårt "projekt". Mhm. Så när vi gör barn är det ett "projekt"? Mera svid.
Idag sågs vi för första gången på en dryg månad och ja, naturligtvis är hon gravid.
Svid, svid, svid. Jag är naturligtvis avundsjuk.
Klassisk historia i ivf-sammanhang.

Nedregleringsstart

Nu har jag börjat nedregleringen!
Första Decapeptylsprutan är alltså tagen. Eller snarare mottagen för det är makens jobb att sticka. Sprutan var färdigblandad och med kanyl på så det var en ännu lättare variant än Gonal-F. Men det var mer vätska i och gjorde faktiskt lite ont. Inte så jag dog av det direkt, utan mer ett konstaterande. Lyckligtvis behöver jag bara ta hel dos fram till blödningen, som tydligen ska komma till helgen, och därefter halv dos tom torsdag nästa vecka. Eller.... hmmm.... Jag måste väl kanske fortsätta under stimuleringen också förstås precis som man gör med Synarelan? Två sprutor varje dag då alltså? Tja, då är det väl så.

Det känns ialla fall väldigt skönt att vara på väg. Och det går ju dessutom fortare efterssom nedregleringen går så fort. På torsdag nästa vecka börjar redan stimuleringen. Så bra, så bra!

Klinikbesök

Idag har jag varit på kliniken igen. Jag tycks ha sladdat in i vip-ledet och hamnat hos överläkaren till och med för rutinkontroller. Det är ju perfekt.
Han hade en misstanke om att en av mina äggstockar kunde vara kraftigt förstorade och att det kunde vara anledningen till överstimuleringen. Mycket riktigt, efter en noga vul-kontroll kunde han fastställa att högra äggstocken var extremt stor. Det är tydligen medfött (eller den var kanske inte så stor när jag föddes, men det är natuurligt ialla fall) och ofarligt, men när man genomgår hormonbehandlingar leder det till överstimulering. "Tja, det är ju lätt att vara efterklok" konstaterade han och beklagade att det inte upptäckts innan förra ivfén.

Nu blir det ialla fall nedreglering from tisdag nästa vecka. Den här gången med Decapeptyl (sprutor alltså istället för spray). 30/10 är det kontroll och stimulationsstart. ÄP och ET i mitten av november. Funkar det inte den här gången hinner vi dessutom med en FET innan jul.
Nu är vi snart på gång igen! :-)

Fula ord

Anna-Bell skrev att hon avskyr ordet "egentid", så jag måste bidra med mitt eget mest avskydda ord. Här kommer det:

KÄRLEKSBARN

Fy sjutton! Vad är ett KÄRLEKSBARN för något? Eller rättare sagt, vad är ett barn om det inte är ett kärleksbarn? Ett oj-jag-glömde-pillret-barn? Ett misstagsbarn? Eller, ve och fasa, ett provrörsbarn??? Gah! Jag blir ilsken som ett bi när någon påstår att deras barn minsann är ett kärleksbarn!

Puh!

Tack snälla ni! Era kommentarer värmer!

Idag var ingen rolig dag. Jag ringde i morse igen och fick prata med samma griniga tant som svarade att "Jag HAR JU SAGT att han ringer tillbaka! Du ringde ju igår!"
Så jag väntade och väntade och väntade... Kl 16 ringde jag ännu en gång och plötsligt lät grinkärringen lite lenare på rösten, bad mig vänta och kom tillbaka till luren och meddelade att jovisst jag får göra en ny ivf "om det verkligen är det jag vill. Hmpfff... Recept och plan kommer på posten."
Jippie!!!! Livet leker igen!

Strax innan kl 20 ringer chefsläkaren dessutom själv upp och är mycket sympatisk och säger att det naturligtvis var ett missförstånd och självklart ska jag göra en ny ivf. Inga konstigheter med det! Dessutom undrade han om jag möjligen skulle kunna tänka mig att komma in på ett extra vul och blodprov innan jag börjar nedregleringen så att han bättre kan dosera mina hormoner och slippa överstimulering? Jo, det skulle jag väl möjligen kunna tänka mig... Jag gör gärna precis allt som jag, han och vem som helst kan komma på för att få större chanser att bli gravid. Så nästa vecka blir det vul och prat med chefsläkaren. Undrar om det är min privatförsäkring eller min arga röst som ändrat tonläget. Eller var det kärringen i mellanledet som var boven? Tja, strunt samma. Nu är jag på spår igen ialla fall. Och dagen slutade så bra, så bra. Skönt!


Anna-Bell frågade förresten varför jag vill inte vill använda de frysta äggcellerna.
Kort svar: Jag vill gärna ha så stor chans som möjligt att bli gravid vid nästa försök.
Långt svar: Jag har inte gjort någon ET utan bara insiminationer och FET efterssom jag blev överstimulerad och skulle därför gärna testa ET.
Här fryser man ner de befruktade äggcellerna innan de hunnit dela sig och chansen att de klarar upptiningen är ca 70%. I mitt fall och med de äggceller jag producerade förra gången var det 50%. Vi har två kvar så rent statistiskt skulle en klara upptiningen. Vi har avtalat att få tillbaka två embryon, vilket vi troligen inte skulle kunna få i så fall. Kanske skulle inget av dem klara sig och då blir det inget försök alls den månaden.
Om jag skulle bli gravid och allt går vägen vill vi gärna ha ytterligare en liten bebis i framtiden (ja, jag gapar efter mycket) och då kanske vi har några frysta äggceller som vi kan börja försöka med. Blir jag inte gravid den här gången har vi förhoppningsvis ytterligare några frysta äggceller så att vi kan göra FET med lite större chans till graviditet.

Nåja. Nu blir det spray och sprut igen ialla fall. :-) Förhoppningsvis ÄP och ET och sedan kanske, kanske, kanske.......... :-o

Fan!

Jag avtalade ju med min läkare för 10 dagar sedan att jag skulle få göra en ny ivf istället för att använda de två i frysen. Denna läkares chef skulle antingen ringa mig förra måndagen eller skicka mig recept och ny plan. Han ringde inte och det har inte kommit någon plan, så idag fick jag, efter lååång telefonkö och flera samtal veta att de skickat ut planen idag. För ett FET!!!! Men va fan!?!? Kvinnan jag pratade med tyckte det var struntprat att göra ivf när jag hade två i frysen och kunde inte heller nå ansvarig läkare. Han skulle ringa tillbaka imorgon. Helvete!
Jag är på dag 9 så ett FET skulle ju gjorts om några dagar och ha börjat stimulerats för över en vecka sedan. Det skulle innebära att jag missar den här cykeln och får göra fet nästa cykel. Jävlar i helvete!!!

Jag blir så arg så jag skakar, men den här striden tänker jag tusan mig ta!!! :-[

Grubblerier

Ibland, när tankarna vandrar bortanför behandlingar, graviditet och bebis, så kommer andra funderingar: Hur mycket vet man egentligen om hur ivf, och i vårt fall icsi, påverkar de kommande liven. Huruvida hormonbehandlingarna leder till cancer för min egen del skakar jag av mig. Men icsi har man bara gjort lite mer än ett årtionde så så där väldigt mycket kan man väl inte veta? Tänk om det visar sig att icsi-barn drabbas av en dödlig sjukdom i tonåren? Eller lider av.... någonting som man ännu inte upptäckt? Eller.... liksom bara exploderar om de kommer i närheten av någonting som man inte insett ännu? Ologiskt? Tja, kanske det. Men ändå.

Vår son är en väldigt livlig, aktiv, stark och intelligent liten kille. Fantastisk på alla sätt. Om det nu är så att han stammar från en alldeles särskilt stark spermie som, mot alla odds, lyckades ta sig fram till ett ägg och befrukta det, så passar det alldeles utmärkt väl in i hans personlighet. Om det nu istället väljs ut en spermie som förs in i ägget mekaniskt så innebär det ju att den spermien inte klarat av att fixa det själv. Blir det då ett barn med mindre.... kraft? Livskraft? Överlevnadskraft?

Om nästa barn är ett lugnt, sävligt, mindre intelligent barn - kommer jag då att fundera på om det beror på sättet som befruktning skett på?

Äh, jag vet inte. Egentligen litar jag på vetenskapen, tror egentligen inte att vi befinner oss i något science fiction-projekt som det kommer göras skräckfilm av om några decennier, utan tror att det det här är stensäkert och att mina funderingar är fullständigt utan relevans. Men ändå. Ibland...

Är det bara jag som har sådana funderingar?