Krämer

Krämer på min badrumshylla just nu:
- rosmarinkräm till kejsarsnittet
- bodybutter till magen
- hemorroidsalva till...
- lanolinsalva till bröstvårtorna
- smärtkräm till nacken
- ansiktskräm
- brun-utan-sol till resten av kroppseländet

Gissa om jag är kletig!??!!? :-o

Vikt

Jag mår rätt uschligt. Det gör ont i hela kroppen efter kejsarsnittet (utom just i själva snittet faktiskt). Nacken, ryggen, sidan - hela bålen är som ett vingligt S som gör ont och riskerar att gå av på mitten. Det gör konstant ont.
Men det är okej. Det är ju liksom värt det... ;-)

Men vad jag vill ha sagt är dels en notering för egen del inför "nästa gång": Det tar längre tid att läka än jag minns... Eller så tar det helt enkelt längre tid andra gången. Och tredje...?

Dels vill jag med kroppsgnället påpeka att jag är definitivt inte i läge för att idka fysisk träning. Men, och nu kommer det viktiga, så här ser senaste tidens viktkurva ut:
Före förlossningen: 79 kg
7 dagar efter förlossningen: 70 kg
10 dagar efter förlossningen: 68 kg
-11 kg på ungefär lika många dagar alltså. Nu är det bara resten kvar. Målvikt är 60 kg. Drömvikt är 58 kg. Vi får väl se var jag hamnar.

Hon är här!

Nu är jag hemma igen med en liten pyttebebis! :-)

När vi kom in till sjukhuset i fredags var blodtrycket bättre igen, men huvudvärken och svullnaden i ansiktet kvarstod. Jag undersöktes och de sa att jag skulle läggas in för observation så att vi kunde hålla kvar henne i ytterligare "en vecka eller två. Eller, nja, kanske inte två." Så jag förberedde mig mentalt på en lång trist sjukhusvistelse tills läkaren till slut frågade om jag kände av något annat. Jag svarade att mina ögon kändes lite svullna och konstiga varpå hon genast testade mina reflexer i knän och armar (kopplingen till ögonen fattar då inte jag...?) och konstaterade att mina reflexer var utslagna. Havandeskapsförgiftningen hade satt sig på nervsystemet, konstaterade läkaren. "Då gör vi snitt nu istället." Nu??? Nu. Nu!

Jag förbereddes, fick eda och rullades in i operationsrummet. Väl där fick jag ett blodtrycksfall så jag började kräkas, men det gick snabbt över. Operationen var helt okej, även om jag tydligen var helt vit i ansiktet enligt maken. Efter en liten stund hörde vi ett litet skrik och läkaren kom runt det stora skynket och visade upp en liten, smetig, mörk ihopkrupen bebis med mycket hår. Vår lilla flicka!

Hon undersöktes och allt var som det skulle. Sedan fick mannen hålla henne och sitta brevid mig så jag kunde titta på henne medan jag syddes ihop. Därefter gick de två upp till förlossningen dit jag också rullades upp när jag var färdigsydd. Några timmar senare fick jag åka in på mitt rum, stolta storebror fick komma och titta på sin syster och allt var över.

Eller rättare sagt; Nu börjar det!
Det var en hiskeligt lång resa. Många egna försök att bli gravid. Tre inseminationer. En överstimulerad ivf med äggplock men utan återföring. Ett frysförsök. Ännu en ivf. En graviditet med komplikationer och sjukhusvistelse och otaliga kontroller. Ett kejsarsnitt. Och en för tidigt född liten bebis. Men NU! Nu börjar det härliga!!! :-)

På väg...

Tillbaka från min läkare. Blodtrycket är inte alls bra, huvudvärken och illamåendet sitter i. Hon kallade mig "en tickande bomb" och skickar mig vidare till sjukhuset. Nu är jag hemma och packar och hoppas att jag har en liten bebis med mig nästa gång jag kommer hem. Eller att blodtrycket sjunker rejält så att jag får stanna hemma och ta det lugnt i två veckor till.

Nu då?

I måndags sa min läkare att om jag får huvudvärk eller märker att något annat händer så ska jag komma in till henne eller åka till sjukhuset. Naturligtvis vaknade jag med huvudvärk igår... Under förmiddagen hade jag även en blodtryckstopp på 155/104, vilket jag inte haft på lääänge. Det gick dock ner igen och huvudvärken var inte extrem. När jag ändå var i stan gick jag upp till min läkare för att lämna ett urinprov ändå, men det visade sig att hon hade stängt igår. Nåja. Ingen fara på taket. Blodtrycket hade ju gått ner igen och några paracetamol höll huvudvärken på okej nivå.

I går kväll när jag gick och la mig hade jag dock fortfarande huvudvärk och blodtrycket var uppe på 140/102. Tog två paracetamol och gick och la mig. Under natten höll huvudvärken i sig och när jag vaknade vid 6-tiden var blodtrycket 144/110. Inte så bra som morgontryck. Paracetamol hjälper inte, annat än att det verkar som att det sänker blodtrycket något? Kan det stämma? Nu, två timmar senare, har jag fortfarande huvudvärk och blodtrycket ligger runt 130/90. Nu blir det läkarbesök på förmiddagen så får vi se vad hon säger - och om det finns någon äggvita. Kanske blir det en sväng till sjukhuset i eftermiddag? Kanske blir det kejsarsnitt? Kanske får jag åka hem igen? Kanske blir jag inlagd för observation?

Rationell som man är (???) har jag gått upp för att starta en maskin tvätt så att jag har kläder att ha på mig efter ett snitt. De amnings-bh jag beställt har inte kommit än. Det känns som det mest akuta. Annars fixar sig resten. OM det skulle vara dags nu. Fast det är det nog inte. Eller?

Handikappad elefant

Det är jag, det. Så känns det ialla fall. Jag är inte bara stor och klumpig, jag är nästan orörlig också.
Och hur jag än vänder och vrider på det så väger jag nästan 20 kg mer än före första graviditeten. Vid gårdagens vägning visade vågen på 79 kg (inkl jeans och andra kläder och inklusive sista tidens svullnad, men ändå). Innan första graviditeten vägde jag alltid 58-60 kg. Efter graviditeten hamnade jag på 62 kg. I början av den här graviditeten gick jag upp rätt snabbt i vikt och sedan lugnade det sig. Men ändå. 20 kg ska bort. Hälften kanske försvinner vid förlossningen. Lite till de första veckorna. Ytterligare en del genom amningen. Men resten. 5-6 tuffa kilon kanske som måste kämpas bort. Det känns som att jag aldrig kommer komma i form igen.
Lyckligtvis tycker maken fortfarande att jag är rätt okej och tom sexig. Undrar vilken värld han lever i...? ;-) Själv tycker jag att mina bröst är näst intill groteska och vill knappt se mig själv naken längre.
Men, men... 16 dagar till. Sedan börjar hårdträningen! ;-)

Ropa hej...

...innan man är över bäcken ska man som bekant inte. Idag har jag varit illamående, hulkat över toaletten, darrat och för första gången på många veckor haft ett blodtryck som varit uppe på 155/105. Allt tecken på tilltagande havandeskapsförgiftning alltså.
Nu har blodtrycket gått ner igen och jag mår bättre igen. Men 17 dagar till... Tja, än så länge kan jag hålla spänningen uppe ett tag till.
Nu ska jag ialla fall skriva en lista på vad jag ska ha med till sjukhuset när det är dags och vad sonen ska ha med sig samma dag. Så är jag åtminstone lite förberedd.

17 dagar kvar

17 dagar kvar. Max. Och jag tror nog att Clara stannar där inne tills det är dags. Det känns så.
17 dagar. Vad ska man göra med dem tro? Ägna sig så mycket som möjligt åt storebror kanske. Han kan nog få det lite tufft sedan när han får lite mindre uppmärksamhet. Stryka babykläder och göra i ordning klädskåpet vore inte heller tokigt. Fylla frysen med kanelbullar? Sitta i soffan och klappa magen? Bocka av en och annan punkt på att-göra-listan?
Hmm... Tål att tänka på. Bäst jag tar en kopp kaffe först så att jag inte tar ut mig. ;-)

Kan bli knappt?

Dagens läkarbesök var även det helt okej. Blodtrycket har dock stigit lite, äggvitan kvarstår och jag är rätt svullen. Men i övrigt är allt okej. Allt är ju egentligen tecken på preeklampsie, men än så länge är det inom rimliga gränser.
Min läkare tyckte dock att det kunde bli knappt med snittdatum 24 juli och sa att vi får ta en dag i taget. Känner jag någon förändring i form av mer svullnad, huvudvärk eller liknande ska jag åka in direkt. Hmm... Vi har lite problem att hitta barnvakt vissa dgar framöver så jag hoppas verkligen att tjejen behagar titta ut en lämplig dag. ;-) Nåja. Kommer hon tidigare så gör hon.

Jag lärde mig förresten något nytt idag: Min placenta börjar bli åderförkalkad. Yes, den är konstruerad för att räcka i 40 veckor och nu börjar man se vita fläckar, dvs kalk, på ultraljudet. Helt normalt så klart och den kommer bli vitare och vitare de kommande veckorna. Känns som ett rätt bra ställe på kroppen - om man nu måste bli åderförkalkad menar jag. :-)

Svullen

Ben, vrister och fötter är rejält svullna nu. Inte vackert. Inte praktiskt. Inte skönt.
Men snaaart är det över. Bara 19 dagar kvar. Låter så lite, men känns som rätt lång tid. Nästan tre veckor. Borde fixa det sista på att-göra-listan.