En plan

Idag var jag på infomötet på kliniken. Särskilt mycket info var det väl inte, men det börjar ialla fall närma sig en plan. Det lutar åt att jag börjar spraya för nedreglering 17 juli. Däremot får jag fortsätta lite längre än vad som är nödvändigt efterssom vi ska resa och inte är tillbaka förrän 11 augusti. Nåja, det finns väl de som tar lite längre tid på sig för nedreglering ändå, så det kanske tagit så lång tid ialla fall. Bekräftat blir det dock först 17 juli, så jag får bita på naglarna några veckor till.

Hmmm... Stimulering borde alltså kunna påbörjas 11 augusti, äggplock och återföring sisådär två veckor senare, BF slutet av maj. :-) That´s fine with me!!!


Vi får förresten välja själva om vi vill ha ett eller två ägg tillbaka (om det blir några befruktade ägg vill säga!) så vi har sagt att vi vill ha två. Tänk om vi skulle få två små bebisar! Fantastiskt! Två små brunögda tjejer med mörkt, lockigt hår - precis som pappa. :-)))

Mens

Negativt graviditetstest igår och mens idag. Där rök sista chansen att bli gravid genom insemination. Imorgon ska jag ta med den lille vilden (sonen) och gå på info-möte om icsi. Maken är på jobbresa så han klarar sig undan det nöjet.

Osannolikt

Det känns så osannolikt. Ja, alla alternativ liksom. Det känns osannolikt att jag kommer bli gravid med hjälp av ivf. Och det känns osannolikt att vi kommer misslyckas och inte få några fler barn. Var i helvete ligger den logiken? Nu när jag tänker efter känns det verkligen extreeemt osannolikt. Båda delarna. Vad är det för liten bubbla jag lever i egentligen? :-o

Men tänk OM vi inte får några fler barn?! Det har jag aldrig oroat mig för tidigare, bara NÄR. Men nu när jag läser alla andra bloggar om par som kämpar och lider och förtvivlar så slår det mig att det kan ju faktiskt hända oss också. Shit!

Käppar i hjulet

Det har tillkommit käppar i hjulet. Dessa käppar stavas R E S O R.
Vi har 1-2 veckors gemensam resa i augusti, maken har 1 veckas jobbresa i september och 2 veckor i oktober. Hur fan ska det kunna bli några barn gjorda med den planeringen?!?!? :-[
Resan i augusti kan skjutas lite åt ena eller andra hållet, men 4-5 dagar är helt spikade.

Hur lång tid tar en icsi-omgång egentligen? Hinner vi med en omgång innan 4 augusti om jag får mens 26 juni???

Sekundär barnlöshet

Jag läser andra IVF-bloggar och känner inte igen mig. Självklart inte, efterssom jag är sekundärt barnlös. Dvs vi har ett barn men lyckas inte få ett andra.

Katerina Janouch skriver så här;
Omgivningen är ofta obarmhärtig. Vaddå, ni har ju redan ett barn? Tänk på de RIKTIGT barnlösa, som inte ens har det! Men sorgen blir inte mindre för att andra har det värre. Sorgen gör kanske ännu mer ont när den inte är helt legitim. När få förstår.

Det pratas mycket om barnlöshet. Den sekundära barnlösheten tas inte upp lika ofta. Fast de som drabbas sörjer och längtar - samtidigt som de känner sig osedda av samhället.

Det handlar ofta om en nästan förbjuden längtan. I omvärldens ögon ska man vara tacksam för att man fått åtminstone ett barn. Hur förklara den avgrundsjupa sorgen, längtan efter en barnaskara som inte blev? Hur kan man vara så ledsen fast man redan har ett högt älskat barn?

Nej, vi är inte ofrivilligt barnlösa. Men vi har ofrivilligt en mycket mindre familj än vad vi önskar.

Brända mandlar och ännu ett halmstrå

Jag är minsann inte så hypokondrisk ändå! Eller nja, jag tror väl alltid det värsta, men inbillning var det ialla fall inte. Den där "knölen" i svalget visade sig vara mina mandlar som tydligen var "utbrända". Va? Håller de inte längre än 35 år? :-o Vad händer när man tar bort dem? Ingenting? Varför har man dem från första början i så fall?

Nåja, tabletter och spray av något slag kan lindra. Och tugga mycket tuggummi! sa läkaren. Tuggummi??? Nåja, förr eller senare får jag plocka bort dem, men ingen brådska tydligen.
Skönt!

När läkaren fick höra om vår seundära barnlöshet sa han att det lät klockrent som att maken har någon infektion i kroppen efterssom vi fick första barnet "spontant" och spermieantalet nu är extremt lågt. Han var hygglig nog att skriva ut antibiotika åt maken så får vi se om det gör någon skillnad. Många halmstrån små... ;-)

Ooouuups!

"Inget sex förrän imorgon" har redan gått åt skogen. :-o Maken jobbar hemifrån och kommenderade in mig i sovrummet, så så gick det med den saken. Tja...

Inseminationsdagen

I morse åkte jag iväg till kliniken med mannens spermier i tryggt förvar i en liten burk. Så liiiiiiiite det ser ut att vara! När man har sex känns det ju som att det är massor! :-o
Nåja, 5 milj. var det idag igen, varav 5% var av god kvalitet. Inget att jubla över.
Men idag fick jag en ny läkare som vände alltihop till en rätt positiv känsla ända. En man i 50-årsåldern från Palestina som var oerhört sympatisk och tog sig tid att förklara. Han påstod att vi har ungefär 5% chans att bli gravida den här månaden. Vilket är betydligt mer än jag hade trott. Bra! Han tyckte vidare att vi skulle ha sex imorgon igen (inte fyra gånger till idag som vi gjorde förra månaden...) och försåg mig med ett recept på Predalon som ska sprutas om en vecka. Det innehåller tydligen ett gravidhormon som stödjer en graviditet - förutsatt att spermierna lyckas befrukta något ägg. Blodprov ska tas om en vecka också och sedan är det snart dags för ICSI-samtal den 25:e. Nu kan tiden gärna gå lite fort. :-)

VUL

Idag har jag vulat. Ett enda ägg fanns det den här gången, men det var större än de andra gångerna. Hela 22 mm. Denna gång på högersidan, så den lever tydligen ännu.
Känns fortfarande som något vi bara gör i väntan på ICSI, men en minimal chans finns kanske. Om två veckor har jag säkert intalat mig det ialla fall och blir besviken när det inte blir något.

Jag tycker inte alls om den läkaren jag var hos idag. Så fort jag ställer en fråga så påpekar eller antyder hon att jag är för fokuserad, för målinriktad, för stressad eller vad det nu är hon försöker få fram. Va fan?!?! Hon har absolut INGEN aning om hur jag mår eller hanterar den här processen.
Jag mår ju helt okej! Klart jag vill bli gravid, men det är inte förbundet med några tårar eller funderingar kring att vi inte skulle få fler barn. Det tar jag (naivt nog?) för givet. Frågan är bara NÄR? Men jag är alltså för fokuserad. Kärring!
Första gången vi var där på samtal och fick avvakta en månad på start pga semesterresa, så sa hon att det var såååååå många par som lyckats bara de åkt på semester. VA??? Slappna aaaaaaaav! Tänk på något annat! Strunta i att det inte finns några spermier! Eller hurdå? :-[
Jag är helt införstådd med att det kan ta lång tid och många försök innan vi lyckas, och det tar jag med ro. Men att hon råder att oss göra IUI och vi två månader senare får veta av hennes kollega att vi måste göra ICSI irriterar mig. Jag frågade redan vid första samtalet varför vi inte skulle göra IVF och hon hävdade att vi har så goda chanser. Med 5 ynka miljoner spermier?!?!?!?!?!?!?! Grrr.....

Nåja. Imorgon blir det insemination nr 3 ialla fall. Mannen ska lämna spermier i burk här hemma så slipper han följa med. Det kryper i kroppen på honom av det där stället, så det finns ingen anledning att han lider i onödan. Undrar om han kanske kan lyckas komma två gånger här på morgonen så kanske det blir lite fler spermier. Eller funkar det inte så om det bara är en kvart eller så emellan kanske? Nåja. Vi får väl se.

Beträffande min hals tror husläkaren förresten att det är något med min sköldkörtel och att jag ev behöver ta jod. Rätt harmlöst tydligen. Alla blodprov visade också på att allt är bra. Ändå skickar hon mig till en halsspecialist för ultraljud imorgon. Det blir fem läkarbesök på tre dagar. Trist. Men okej.

Clomifen och knöl i svalget

Så var jag färdig med clomifenen för den här månaden. I april fick jag ta sammanlagt 1 1/2 tablett, i maj 2 1/2 tabeltt och nu i juni blev det 4 tabletter. Små pyttedoser alltsa. Första försöket blev det två ägg på vänster sida, andra försöket blev det tre. Samtliga på vänster sida. Vad har det högra äggstocken för sig? Pension redan?

På tisdag är det dags för vul. Allt känns rätt meningslöst egentligen efterssom det bara är i väntan på icsi och vi inte har några egentliga chanser att klara det med insemination. Men ett halmstrå är väl bättre än inget.

Nu kretsar tankarna mest kring vad det är för knöl jag har i halsen. Den gör inte ont, hidrar mig inte från att svälja, men den har varit där i snart två månader nu. En fd kollega dog i strupcancer för knappt ett år sedan och hypokondrikern i mig viskar "cancer, cancer, cancer" varje gång jag känner det där i halsen. Kontrollerad panik. Finns det något sådant? Imorgon ska jag ringa min husläkare ialla fall.