18 augusti 2009

Tänk ändå...

Tänk ändå. Tänk att alla de där sprutorna, sprayet, vagitorer, äggplock, återföringar och allt vad det nu var faktiskt blev en liten flicka. Vår lilla flicka! Tänk att jag såg henne första gången när hon bestod av fyra celler. Tänk att hon klarade sig då och under hela graviditeten. Tänk att hon finns nu. Att hon ligger uppe i sin säng och sover just nu. Tänk att det blev precis som vi hoppades.

Ivf-behandlingen känns så avlägsen. Ljusår bort i tiden. Och fullständigt irrelevant. HUR jag blev gravid spelar ju ingen roll. ATT jag blev det betyder allt.

Om någon som har en ivf-behandling framför sig läser det här - någon som undrar om de orkar, om de vågar - så hoppas jag att bloggen kan bidra med en gnutta hopp. Hopp om att orka stå ut, hopp om att det faktiskt inte behöver vara så dramatiskt, hopp om att faktiskt inte behöva lida och gråta sig igenom en ivf-behandling. Hopp om att lyckas.

Jag avslutar min blogg nu och tackar för alla fina kommentarer jag fått under den här tiden. Jag önskar er alla stort lycka till!