Blodprov och vul

I morse var det dags för klinikbesök. Jag lämnade blod och fick sedan vänta i en evighet på att få komma in till läkaren. Väl på plats i gynstolen konstaterade hon att slemhinnan bygger upp sig fint och att det redan finns gulkroppscystor - vilket är bra efterssom kroppen då börjat tillverka eget graviditetshormon (måste väl vara progeteron?). Hon hittade en liten prick som var 1,2 mm stor och skickade sedan hem mig med orden: "Nu avvaktar vi resultatet av blodprovet. Allt ser bra ut, men är du inte gravid så får du komma tillbaka för FET i januari." Vadå? Vadå "inte gravid"? Jag har två positiva test och vulet tyder på graviditet, är det ändå inte säkert att jag är gravid? Tänkte jag. Men sa inte. Man vill ju inte vara besvärllig. Eller otålig.
Icke det minsta tåligt väntade jag, och väntade och väntade... Strax innan kl 16 ringde det äntligen en dam som gratulerade hjärtligast till graviditeten! :-) Hurra! Hon sa att jag redan nu hade väldigt fina värden (vad det nu innebär?) och bokade in mig för nästa vul och blodprov 8 december. Då kan man se mer. Kanske till och med ett litet hjärta?

Nu. Nu måste jag nog börja tro på att jag faktiskt är gravid. Gravid. :-)

Nytt test

Jag kissade på ännu en sticka i morse. Plus. Starkare idag än i förrgår.
Jag tror jag är gravid?!?

Kan det vara sant?

Jag vågar inte riktigt tro på att det faktiskt är sant. Att jag faktiskt, eventuellt, möjligen är gravid. Idag köpte jag ett nytt test som det ska kissas på imorgon bitti. I övermorgon är det blodprov på kliniken. Därefter, möjligen, kan jag tro på att det faktiskt är så.

Tankarna snurrar mellan allt från mammakläder, namn, förlossning, hur jag ska kunna dölja det fram till vecka 12, om det kommer gå vägen, om jag överhuvudtaget verkligen är gravid osv, osv, osv.

Underligt är att jag redan är svullen. Eller rättare sagt att svullnaden aldrig gått ner sedan äp/et. Jag har inte kunnat ha några av mina jeans sedan dess. Det kan ju inte bero på graviditeten (oooohhhh.... "graviditeten" - ett sådant ord! Vågar man använda det?) för man får ju knappast gravidmage i vecka 3-4. Har progesteron i extrema mängder den effekten tro?

Jag har fler symptom. För det första känner jag en liten tendens till illamående. Förra graviditeten låg jag i sängen och kräktes de första tre månaderna. Konstant. Men det började vecka 7.
Jag känner dessutom krypningar i ben och armar. Det kände jag också sist, men inte så tidigt naturligtvis.
Konstigt. Antingen slår det snabbt och hårt den här gången. Eller så...? Progesteronet?

Aghghgh..... Jag kanske inte ens är gravid. En sak i taget! Puh...

Schhhhh....

Schhhh....
Jag vågar knappt skriva det. Knappt tänka det. Absolut inte säga det högt.
Men jag har precis tjuvtestat. Och där är faktiskt ett plus. Inte starkt, men synligt. Jag ser det. Maken ser det. Det syns nu och det syntes för en halvtimma sedan när jag testat. Det är ett plus.

Det är 13 dagar sedan ÄP, 11 dagar sedan ET. Inte kan väl ägglossningssprutan visa falskt plus nu? Den tog jag ju för 15 dagar sedan.

Jag tror det är ett plus.

I så fall är jag gravid.

Just nu.

Hoppas, hoppas, hoppas att det är så.

Hoppas, hoppas, hoppas att det håller sig så.

Men jag vågar knappt skriva det. Knappt tänka det. Men hoppas...

Sanningen

Sanningen är inte vacker och rar, men här kommer den:
Jag är full. Skitfull. Nej, inte onykter utan just full av... hrm.... Jag går helt enkelt inte på toaletten längre. Och det känns. Det känns som om jag är full upp till lungorna ungefär. Det var väl det här som var anledningen att man skulle dricka mycket vatten. Som jag naturligtvis inte gjorde, eller gör.
Nu har jag varit och köpt en hel låda med torkade plommon och svalt hälften av dem inom loppet av tio minuter. Oerhört spännande att se vad det blir för effekt av det.
Var det här mer än ni ville veta? ;-)

Nåja. I övrigt känns det som att livmoder, äggstockar och bröst är mindre ömma än tidigare. Synd. Det kändes bra att det KÄNDES något.
Blodprov hos kliniken blir på torsdag, men det blir tjuvtest hemma redan på onsdag. Just nu känns det dock inte så troligt att det skulle bli något plus. Får börja se fram mot nästa FET redan nu och hoppas att jag får göra det innan jul.

Läget

Jag är så trött, så trött, så trött. Vilket antingen beror på att jag är graviiiiid, på progesteronvaggisarna eller på att maken kom hem sent igår kväll och sonen varit vaken tre gånger inatt och slutligen ville gå upp tidigt i morse. Trött är jag ialla fall.

Magen är så svullen att jag faktiskt inte kan knäppa ett enda par av mina jeans. Det kan man också dra några växlar på. Gravid? Bullshit. Man blir inte svullen i vecka 3 pga graviditet. Progesteron? Mycket möjligt, det ger ju alla tänkbara biverkningar. Vätska i buken pga kraftig stimulering inför äp? Inte helt otroligt efterssom jag blev rejält överstimulerad första gången och "rejält stimulerad" den här gången.

Brösten är ömma också. Progesteroneffekt.

En gnutta illamående kan jag också bidra med. Det är klockrent en progesteroneffekt. Under min förra graviditet började illamåendet i vecka 7. Inte i vecka 3. Döh....

Alltså: Ingen aning vart det här barkar hän. Men så är läget.

Tamponger och trosskydd

Jag har köpt tamponger idag. Bara för utifall att... Jag susade glatt förbi hyllan först, men ångrade mig och insåg att livet inte kommer bli lustigt om det inte finns några tamponger hemma om/när det behövs.

Kan dessutom rekommendera mina medsystrar med kladdiga underliv att Tena har trosskydd. Jag trodde att de bara hade kissbindor för pensionärer, men ack så fel. De minsta och näst minsta trosskydden lämpar sig ypperligt för progesteronkladd.

Det var allt om vätskeflödet i mitt underliv för idag.

Hur går det?

"Hur går det?" undrade zygoten i en kommentar.
Tja, vad ska man säga. Jag har ömma bröst, öm och svullen reproduktionsapparat (om det är livmoder eller äggstockar kan jag inte svara på, men det känns rätt centrerat) och jaaa.... Det var nog allt.
Antingen är det graviditetssymptom eller progesteroneffekt. Same, same but different liksom. Det är ju omöjligt att veta innan jag får svart på vitt. Eller blått på vitt. Eller rött på vitt.

Men jag är i ärlighetens namn mer än "öm" i magen. Jag har haft riktig värk ända sedan ET och den tycks inte avta. Funderade på att slå en signal till kliniken men struntade i det. Det visar sig väl tids nog vad det är. "Tids nog" vill säga om en vecka. Blodprov och vul är precis 7 1/2 dag bort.

Men annars går det bra! :-)

Hormonerna talar, ruvardag 6

Efter att ha genomlevt nedreglering och stimulering utan märkbar effekt på humör eller psyke har Progesteronet nu slagit till ordentligt.
Idag lyckades jag slarva bort parkeringsbiljetten (en sådan där som man tar när man åker in i parkeringshuset och måste betala med och sticka in i maskinen för att kunna köra ut igen). Så när jag kom tillbaka till bilen står jag fånigt där. Utan biljett. Och kommer altså inte ut. Ingen biljett i handväskan, ingen i plånboken, ingen i fickorna. Borta. Jag trycker på "hjälpknappen" och får prata med en vresig man som säger till mig att jag får väl köpa en ersättningsbiljett då. För 10 euro. Jag höll på att börja gråta.
Det är verkligen överdrivet. Jag behöver inte gråta för 10 euro. Ja, det är klantigt och det är retligt efterssom parkeringsbiljeten egentligen kostade 40 cent. Men man behöver faktiskt inte gråta.

I förrgår fick min bror sitt första barn. Sent på natten fick jag sms om att allt gått bra och att de fått en liten flicka. Fantistiskt och härligt! Min bror har blivit pappa! :-)
MEN!! De har gett henne MITT namn! Eller rent tekniskt är det min (och min brors) gamlamormors namn, men det är det namn som JAG skulle ge min dotter när hon kommer. Det namn som jag i alla år sagt att jag ska kalla henne. Och så TAR de mitt namn!
Jag var upprörd. Riktigt upprörd. På-gränsen-till-att-gråta-upprörd. Fast jag varit så äkta och innerligt glad för deras skull ända till dess. Jag sov inte mer på hela natten.
Ja, det kan tyckas att de krossat min dröm. Men då får man ändå ta i beaktande att de HAR en dotter. Jag har det inte, och får det kanske inte heller. Dessutom är det inte så säkert att min bror uppfattat jag tänkt använda det namnet. Och även om så vore så har jag antagligen inte patent på namnet. Men ändå... Buhu...!

I övrigt molvärker reproduktionsenheten i kroppen. Brösten är ömma och eventuellt något större. Låter ju käckt. Men då ska man veta att bröstförändringarna beror på Progesteronet och molvärken har jag haft sedan dagen efter ET. Lite väl positivt för att kalla graviditetssymptom alltså. Dessutom är jag helt övertygad om att man faktiskt inte har en chans att känna i förväg om man är gravid eller ej. Jag kan det i alla fall inte. Lutar snarare åt svullna äggstockar efterssom de tydligen var rejält stimulerade även denna gång.

Klart slut från hormonkärringen.

Fyrcellingar

Så här såg mina embryon i magen ut igår. Hoppas de fortsatt dela sig fint idag.
För egen del är jag lite småöm i magen, inte i äggstockarna längre utan hela mellanpartiet snarare. Tror ni det kan vara ett graviditetssymptom? Såhär på dag 2? ;-)

Vatten

Jag fick order om att dricka minst tre liter vatten idag. Vet inte riktigt varför, men jag tror det har med att göra att svullnaden i äggstockarna ska gå ner då.
Jag har gjort mitt bästa. Under de senaste timmarna har jag fyllt ett stort halvliters ölglas med vatten om och om igen och suttit i soffan och klunkat i mig det.



--------- Ursäkta. Kissepaus. ---------------

Jag dricker i vanliga fall ett glas vätska om dagen. Kanske. Fattar ni hur mycket tre liter vatten är i jämförelse? När man ser tre liter vatten framför sig är det enormt mycket. Men när man ska kissa ut det genom ett yttepytte litet urinrör är det en hel ocean! Jag har kissat 17 gånger på tre timmar! Nu ska jag, efter jag har kissat några gånger till, gå och lägga mig och försöka hinna sova en stund innan nästa oceankissning.

För min del hade äggtockarna gärna fått fortsätta vara svullna istället.

Nu måste jag springa!!!!!!!!!!

Embryon på plats!

Nu har jag två små embryon i mig!

Av våra 13 ägg blev 7 befruktade och 5 var av god kvalitet. Nu befinner sig två i mig och tre i frysen (i sällskap med de två som redan låg där sedan förra ivf-omgången). Båda som återfördes var fyrcelliga av B-kvalitet (låter ju rätt... B? Men skalan är A-B-C, så det får väl anses "normalt" eller "medelmåttigt". Okej. Bra.

Knepig känsla, men jag vet inte riktigt om det är bra eller dåligt. Tydligen är dock varken antalet celler eller den kvalitativa graderingen avgörande för om det leder till graviditet eller ej. Med andra ord; So far so good.

Första två vagitorerna är inpetade och maken mumlade något om att nu stundar "cementsex" igen. ;-) Och nu är det bara att vääääääänta. Idag räknas som dag 1 och jag har tid för blodprov och vul dag 15, dvs 28/11.

Tid för återföring

Kliniken meddelade att det blir ET imorgon kl. 11.00. Hurra!
Hur många ägg som befruktats skulle jag tydligen inte få besked om förrän imorgon, när jag är där. Asch då. Jag som är så nyfiken. Men i vilket fall som helst blir det återföring. Hurra igen! :-)

Äggplockad

Nu är jag äggplockad! 13 äggblåsor med lika många ägg i blev resultatet. So far so good. Imorgon kl 13.00 får jag ringa och höra hur befruktningen har gått. (Förresten; 13-13-13? Måste ju bara vara ett fantastiskt gott tecken!)
Förra gången, överstimuleringsgången, blev bara 6 av 35 ägg befruktade, så vi får hoppas att det blir bättre utfall den här gången. Vilket det ju, i teorin, borde bli efterssom det är färre och därmed kvalitativare ägg. Borde, borde, borde...

Jag är ialla fall glad idag, inte bara för mina 13 ägg, utan även för narkosen. Jag låg där på britsen i morse och tänkte på mina ivf-vänner i Sverige som tvingad göra det utan narkos och med rejäl smärta för många. Och med tanke på att jag hade rätt rejält ont efteråt idag, så hade jag nog inte varit särskilt tuff under en sådan procedur.
Nåväl, två smärtstillande stolpiller och några (rätt många om man ska vara ärlig) timmars sömn senare är jag rätt okej igen. Lite öm, och rätt nyfiken på vad vi får för besked imorgon.

Hum-hum-humhum...

Behandlingsfri dag. Inga sprutor, inget äp, inget et, inga vagitorer, ingenting.
Jag bara väntar på morgondagens äp, och sedan på att i övermorgon få veta om det blev något befruktat, och sedan på torsdag få veta om något/några delat sig fint och sedan... uhhh.... sedan två evighetslånga veckor av vääääääääntan på om det tar sig.

Får rulla tummarna ett tag tror jag.

Sista sprutan

Nu har jag fått sista sprutan för den här gången. Choragonet togs nu, kl 22.00, och på tisdag 7.30 ska vi vara på kliniken för äggplock. Nu har jag gjort mitt. Och maken likaså. Han har sprutat och jag har vulat. Nu får läkarna fixa resten.

De senaste dagarna har jag varit så TRÖTT. Riktigt gravidtrött. Hoppas jag är det om sisådär sex veckor också, för det var nog ungefär då som den riktiga gravidtröttheten kickade in när jag väntade min son.
Ja, ja. Nu ska vi första plocka ut några ägg, få dem befruktade, hoppas att de delar sig fint så att det finns något att återföra. Ett steg i taget.

Kontroll, stimuleringsdag 10

Ja, nu har det varit vul och blodprov varannan dag den här veckan, för att ha stenkoll på att jag blir precis lagom stimulerad. Idag fanns det minst tre blåsor som var stora nog och många som var mellanstora som skulle hinna växa till sig. Så imorgon är det dags för Choragon och på tisdag blir det äggplock. Så skönt.

Allt känns fortfarande ehelt odramatiskt och efterssom äp sker under narkos är det inte mycket att orda om heller. Nu är det bara att hålla tummarna hårt, hårt och länge, länge. Och HOPPAS!

Kontroll, stimuleringsdag 8

Idag var det kontroll på kliniken igen. Blåsorna växer som de ska, är 13-14 mm stora och 8-10 i antalet. Så långt är allting väl.

Men så ställde jag frågan som de säkert inte vill höra, som de säkert inte vill besvara: Hur stora är våra chanser? Läkaren log och sa att kort sagt har vi goda chanser. Men pga det här pco-syndromet jag har på högra äggstocken... VA? Pco-syndrom? Har jag? Sedan när då?
Jo, det var tydligen så. Eventuellt. Men efterssom jag varken har oregelbundna menscykler, kraftig kroppsbehåring eller någonsin har haft den minsta antydan till extrakilon så är jag tydligen väldigt otypisk för pco. Om jag förstod honom rätt är min högra äggstocks massproduktion av ägg det enda som tyder på pco. Men kanske missuppfattade jag något.

Hade jag inte haft det här pco-syndromet hade vi troligen blivit gravida på en gång, påstod läkaren. Vi fixar det ändå, men nu blir det lite mer komplicerat. 30-40% sannolikhet/försök säger siffrorna för oss. Jaha. Det var väl ungefär vad jag läst mig till.
Men det här med att min högra äggstock producerar massor av ägg innebär att äggen håller låg kvalitet. Det, i kombination med makens få och lågkvalitativa spermier gör det naturligtvis inte lätt att bli gravid. Men å andra sidan, påpekade läkaren, så fick vi några riktigt bra embryon under förra försöket. Och det som framförallt talar för att vi ska lyckas är att vi har vår son - dvs min kropp vet hur man gör om den får chansen.

Men pco? Jag känner igen begreppet, men vad innebär det? Gick hem och googlade men blev inte klokare. Jag känner inte igen mig i beskrivningarna överhuvudtaget. Konstigt.

Kontroll, stimuleringsdag 6

Kontrollen visade på 6 små äggblåsor på den min stora äggstock (den som är alldeles för stor och därför producerar som attan) och 2 st på den vänstra. Läkaren var nöjd och sa att det var precis vad han hoppats på. Imorgon blir det en Puregondos på 125 ie och sedan ny kontroll i övermorgon. Äggplock blir nog på måndag gissade sköterskan (för jag glömde fråga läkaren innan jag gick ut igen).

Jag bad honom göra ett cytologprov också som han snabt gjorde trots att de egentligen inte ska det på kliniken (VIP-behandling igen!?) och nämnde i det sammanhanget att jag flyttat och därför inte hade någon ny gynekolog där jag bor. Ja, det måste du ju ändå skaffa för att göra kontrollerna under graviditeten, svarade han. Gulle han! Han tror faktiskt att vi kommer bli gravida. :-) Hurra! För ibland kommer den där susningen av en tanke att det kanske inte kommer bli så, men när läkarna verkar så tvärsäkra på att det kommer gå blir jag så glad, så glad! :-)

Klart vi kommer bli gravida! Varför inte, liksom? :-)
(Nä, jag vet. Men låt mig leva i villfarelsen ett tag till.)

Ropa hej...

...innan man är över bäcken, ska man som bekannt inte.
Jag skröt om mina uteblivna biverkningar igår och i natt hamnade jag naturligtvis i den där bäcken som jag hoppade över. Dvs jag insåg att jag fått min första biverkning. Torra ögon. Jo, det måste väl ha med torra slemhinnor att göra? Jag har inte ens läst biverkningslistan för Puregon, men torra slemhinnor känns som en trolig biverkning. Fel kanske. Några mornar de senaste dagarna har jag ialla fall haft ont i ögonen och de har varit alldeles svullna när jag vaknat. I natt vaknade jag av att ögonen gjorde ONT och jag antar att det är för att de får mindre vätska när man sover och därmed inte blinkar. Eller? Så istället för att sova skönhetssömn låg jag vaken och blinkade för att få fart på smörjmedlet igen. Det gick inget vidare så jag gav upp - och klev upp.

Nu ska jag snart göra mig klar för att åka till kliniken och sedan ska jag till apoteket och köpta ögondroppar. Men jag måste nog ändå säga att torra ögon är okej. Betydligt mer okej än skäggstubb som Eludie skrev om. (Och om någon vill förklara för mig hur man länkar till någon annans inlägg blir jag glad.)

Kram på er!

Odramatiskt

Nu har jag sprutat med Puregon i fem dagar och imorgon är det kontroll på kliniken. Som tidigare känner jag inte av några biverkningar överhuvudtaget och förutom på morgonen, när det är dags för sprutorna, glömmer jag oftast helt av att jag är mitt i en ivf-process. Mer odramatiskt än så här kan det knappast vara.

Jag inser att jag har en enorm tur som har en kropp som inte märker att den hormonbombas. Under det senaste halvåret har den fått Clomifen, Synarela, Gonal-F, Progynova, Utrogest, Decapeptyl och Puregon. Shit liksom! Jag har snart plöjt igenom klinikens hela medikamentlista! Och känner inte ett dugg. Jag antar att det är bra. Hoppas bara att kroppen fattar när det är dags att sätta fart och producera egna hormoner.

Men nu närmar sig allvaret. Så håll tummarna för att jag har precis lagom många äggblåsor på morgondagens vul, så är ni snälla!