Fejkgravid

Jag måste vara ivf-skadad. Eller vänta-för-länge-på-att-bli-gravid-skadad ialla fall(ja, jag vet att det finns många som väntar mycket längre än vi, men påverkad är jag ändå). Jag kan nämligen inte riktigt ta in att jag faktiskt är gravid.
I julas blev vi tvugna att berätta för våra föräldrar om "graviditeten" efterssom svärföräldrarna pushade lite för hårt på vinet och till slut tog ursäkterna slut. Och då var jag ju tvungen att delge nyheten till mina föräldrar också. Alldeles, alldeles för tidigt, känns det som. För när de blev glada och kramade om oss kände jag det bara som att vi lurades, bluffade och fejkade. Och de gått på det och gladde sig. Inte bra alls, alltså.
Så här var det aldrig under min första graviditet. Högst troligt på grund av att den var hemmafixad och inträffade efter ett halvårs försök. Men nu.
När jag "låtsasdrack" alkohol under julen för att inte avslöja mig för resten av världen kändes det som att jag lika gärna kunde dricka ett glas vin - jag är ju inte gravid på riktigt... (Nej, jag drack naturligtvis inte en droppe. Den spärren har ialla fall infunnit sig.)

Bah. Skumt. Vore skönt om hjärnan kopplade på gravidläge nu.


Kroppen har dock fattat grejen. Jag har haft så kraftig foglossning så att jag knappt kunnat gå och jag har vaknat av den på nätterna. De senaste dagarna har jag varit mer i stillhet och det hjälper. Men hoppas det går över innan graviditeten gör det.
Även en liten släng halsbränna kände jag av igår. Det gjorde jag bara ett fåtal gånger under förra graviditeten och då inte förrän i slutet. Är det här kroppens försök att få psyket att fatta?

Än så länge, och det här vågar jag knappt skriva, har jag dock inte kräkts en enda gång. Förra graviditeten var jag sängliggande från vecka 7-16 för jag betedde mig som en magsjuk turist på charterresa. Den här gången - lite illamående ibland, men inget att orda om. Skumt.
Skumt, skumt, skumt. Men jag är gravid. Tydligen.