Tänk ändå...

Tänk ändå. Tänk att alla de där sprutorna, sprayet, vagitorer, äggplock, återföringar och allt vad det nu var faktiskt blev en liten flicka. Vår lilla flicka! Tänk att jag såg henne första gången när hon bestod av fyra celler. Tänk att hon klarade sig då och under hela graviditeten. Tänk att hon finns nu. Att hon ligger uppe i sin säng och sover just nu. Tänk att det blev precis som vi hoppades.

Ivf-behandlingen känns så avlägsen. Ljusår bort i tiden. Och fullständigt irrelevant. HUR jag blev gravid spelar ju ingen roll. ATT jag blev det betyder allt.

Om någon som har en ivf-behandling framför sig läser det här - någon som undrar om de orkar, om de vågar - så hoppas jag att bloggen kan bidra med en gnutta hopp. Hopp om att orka stå ut, hopp om att det faktiskt inte behöver vara så dramatiskt, hopp om att faktiskt inte behöva lida och gråta sig igenom en ivf-behandling. Hopp om att lyckas.

Jag avslutar min blogg nu och tackar för alla fina kommentarer jag fått under den här tiden. Jag önskar er alla stort lycka till!

Krämer

Krämer på min badrumshylla just nu:
- rosmarinkräm till kejsarsnittet
- bodybutter till magen
- hemorroidsalva till...
- lanolinsalva till bröstvårtorna
- smärtkräm till nacken
- ansiktskräm
- brun-utan-sol till resten av kroppseländet

Gissa om jag är kletig!??!!? :-o

Vikt

Jag mår rätt uschligt. Det gör ont i hela kroppen efter kejsarsnittet (utom just i själva snittet faktiskt). Nacken, ryggen, sidan - hela bålen är som ett vingligt S som gör ont och riskerar att gå av på mitten. Det gör konstant ont.
Men det är okej. Det är ju liksom värt det... ;-)

Men vad jag vill ha sagt är dels en notering för egen del inför "nästa gång": Det tar längre tid att läka än jag minns... Eller så tar det helt enkelt längre tid andra gången. Och tredje...?

Dels vill jag med kroppsgnället påpeka att jag är definitivt inte i läge för att idka fysisk träning. Men, och nu kommer det viktiga, så här ser senaste tidens viktkurva ut:
Före förlossningen: 79 kg
7 dagar efter förlossningen: 70 kg
10 dagar efter förlossningen: 68 kg
-11 kg på ungefär lika många dagar alltså. Nu är det bara resten kvar. Målvikt är 60 kg. Drömvikt är 58 kg. Vi får väl se var jag hamnar.

Hon är här!

Nu är jag hemma igen med en liten pyttebebis! :-)

När vi kom in till sjukhuset i fredags var blodtrycket bättre igen, men huvudvärken och svullnaden i ansiktet kvarstod. Jag undersöktes och de sa att jag skulle läggas in för observation så att vi kunde hålla kvar henne i ytterligare "en vecka eller två. Eller, nja, kanske inte två." Så jag förberedde mig mentalt på en lång trist sjukhusvistelse tills läkaren till slut frågade om jag kände av något annat. Jag svarade att mina ögon kändes lite svullna och konstiga varpå hon genast testade mina reflexer i knän och armar (kopplingen till ögonen fattar då inte jag...?) och konstaterade att mina reflexer var utslagna. Havandeskapsförgiftningen hade satt sig på nervsystemet, konstaterade läkaren. "Då gör vi snitt nu istället." Nu??? Nu. Nu!

Jag förbereddes, fick eda och rullades in i operationsrummet. Väl där fick jag ett blodtrycksfall så jag började kräkas, men det gick snabbt över. Operationen var helt okej, även om jag tydligen var helt vit i ansiktet enligt maken. Efter en liten stund hörde vi ett litet skrik och läkaren kom runt det stora skynket och visade upp en liten, smetig, mörk ihopkrupen bebis med mycket hår. Vår lilla flicka!

Hon undersöktes och allt var som det skulle. Sedan fick mannen hålla henne och sitta brevid mig så jag kunde titta på henne medan jag syddes ihop. Därefter gick de två upp till förlossningen dit jag också rullades upp när jag var färdigsydd. Några timmar senare fick jag åka in på mitt rum, stolta storebror fick komma och titta på sin syster och allt var över.

Eller rättare sagt; Nu börjar det!
Det var en hiskeligt lång resa. Många egna försök att bli gravid. Tre inseminationer. En överstimulerad ivf med äggplock men utan återföring. Ett frysförsök. Ännu en ivf. En graviditet med komplikationer och sjukhusvistelse och otaliga kontroller. Ett kejsarsnitt. Och en för tidigt född liten bebis. Men NU! Nu börjar det härliga!!! :-)

På väg...

Tillbaka från min läkare. Blodtrycket är inte alls bra, huvudvärken och illamåendet sitter i. Hon kallade mig "en tickande bomb" och skickar mig vidare till sjukhuset. Nu är jag hemma och packar och hoppas att jag har en liten bebis med mig nästa gång jag kommer hem. Eller att blodtrycket sjunker rejält så att jag får stanna hemma och ta det lugnt i två veckor till.

Nu då?

I måndags sa min läkare att om jag får huvudvärk eller märker att något annat händer så ska jag komma in till henne eller åka till sjukhuset. Naturligtvis vaknade jag med huvudvärk igår... Under förmiddagen hade jag även en blodtryckstopp på 155/104, vilket jag inte haft på lääänge. Det gick dock ner igen och huvudvärken var inte extrem. När jag ändå var i stan gick jag upp till min läkare för att lämna ett urinprov ändå, men det visade sig att hon hade stängt igår. Nåja. Ingen fara på taket. Blodtrycket hade ju gått ner igen och några paracetamol höll huvudvärken på okej nivå.

I går kväll när jag gick och la mig hade jag dock fortfarande huvudvärk och blodtrycket var uppe på 140/102. Tog två paracetamol och gick och la mig. Under natten höll huvudvärken i sig och när jag vaknade vid 6-tiden var blodtrycket 144/110. Inte så bra som morgontryck. Paracetamol hjälper inte, annat än att det verkar som att det sänker blodtrycket något? Kan det stämma? Nu, två timmar senare, har jag fortfarande huvudvärk och blodtrycket ligger runt 130/90. Nu blir det läkarbesök på förmiddagen så får vi se vad hon säger - och om det finns någon äggvita. Kanske blir det en sväng till sjukhuset i eftermiddag? Kanske blir det kejsarsnitt? Kanske får jag åka hem igen? Kanske blir jag inlagd för observation?

Rationell som man är (???) har jag gått upp för att starta en maskin tvätt så att jag har kläder att ha på mig efter ett snitt. De amnings-bh jag beställt har inte kommit än. Det känns som det mest akuta. Annars fixar sig resten. OM det skulle vara dags nu. Fast det är det nog inte. Eller?

Handikappad elefant

Det är jag, det. Så känns det ialla fall. Jag är inte bara stor och klumpig, jag är nästan orörlig också.
Och hur jag än vänder och vrider på det så väger jag nästan 20 kg mer än före första graviditeten. Vid gårdagens vägning visade vågen på 79 kg (inkl jeans och andra kläder och inklusive sista tidens svullnad, men ändå). Innan första graviditeten vägde jag alltid 58-60 kg. Efter graviditeten hamnade jag på 62 kg. I början av den här graviditeten gick jag upp rätt snabbt i vikt och sedan lugnade det sig. Men ändå. 20 kg ska bort. Hälften kanske försvinner vid förlossningen. Lite till de första veckorna. Ytterligare en del genom amningen. Men resten. 5-6 tuffa kilon kanske som måste kämpas bort. Det känns som att jag aldrig kommer komma i form igen.
Lyckligtvis tycker maken fortfarande att jag är rätt okej och tom sexig. Undrar vilken värld han lever i...? ;-) Själv tycker jag att mina bröst är näst intill groteska och vill knappt se mig själv naken längre.
Men, men... 16 dagar till. Sedan börjar hårdträningen! ;-)

Ropa hej...

...innan man är över bäcken ska man som bekant inte. Idag har jag varit illamående, hulkat över toaletten, darrat och för första gången på många veckor haft ett blodtryck som varit uppe på 155/105. Allt tecken på tilltagande havandeskapsförgiftning alltså.
Nu har blodtrycket gått ner igen och jag mår bättre igen. Men 17 dagar till... Tja, än så länge kan jag hålla spänningen uppe ett tag till.
Nu ska jag ialla fall skriva en lista på vad jag ska ha med till sjukhuset när det är dags och vad sonen ska ha med sig samma dag. Så är jag åtminstone lite förberedd.

17 dagar kvar

17 dagar kvar. Max. Och jag tror nog att Clara stannar där inne tills det är dags. Det känns så.
17 dagar. Vad ska man göra med dem tro? Ägna sig så mycket som möjligt åt storebror kanske. Han kan nog få det lite tufft sedan när han får lite mindre uppmärksamhet. Stryka babykläder och göra i ordning klädskåpet vore inte heller tokigt. Fylla frysen med kanelbullar? Sitta i soffan och klappa magen? Bocka av en och annan punkt på att-göra-listan?
Hmm... Tål att tänka på. Bäst jag tar en kopp kaffe först så att jag inte tar ut mig. ;-)

Kan bli knappt?

Dagens läkarbesök var även det helt okej. Blodtrycket har dock stigit lite, äggvitan kvarstår och jag är rätt svullen. Men i övrigt är allt okej. Allt är ju egentligen tecken på preeklampsie, men än så länge är det inom rimliga gränser.
Min läkare tyckte dock att det kunde bli knappt med snittdatum 24 juli och sa att vi får ta en dag i taget. Känner jag någon förändring i form av mer svullnad, huvudvärk eller liknande ska jag åka in direkt. Hmm... Vi har lite problem att hitta barnvakt vissa dgar framöver så jag hoppas verkligen att tjejen behagar titta ut en lämplig dag. ;-) Nåja. Kommer hon tidigare så gör hon.

Jag lärde mig förresten något nytt idag: Min placenta börjar bli åderförkalkad. Yes, den är konstruerad för att räcka i 40 veckor och nu börjar man se vita fläckar, dvs kalk, på ultraljudet. Helt normalt så klart och den kommer bli vitare och vitare de kommande veckorna. Känns som ett rätt bra ställe på kroppen - om man nu måste bli åderförkalkad menar jag. :-)

Svullen

Ben, vrister och fötter är rejält svullna nu. Inte vackert. Inte praktiskt. Inte skönt.
Men snaaart är det över. Bara 19 dagar kvar. Låter så lite, men känns som rätt lång tid. Nästan tre veckor. Borde fixa det sista på att-göra-listan.

Bara bättre och bättre

Det blir bara bättre och bättre. Ja, åtminstone om man ska tro min läkare. Blodtrycket är fortfarande perfekta 120/80. Järnvärdet har stigit till 13. Ingen äggvita i urinen. Bra ctg-kurva. Inga konstigheter i ph-värde eller annat i underlivet. Livmodertappen är stängd och oförändrad. Och lilla Clara ligger PRECIS på dagen för hur stor hon ska vara: 2.560.
Allt är som det ska alltså. Och det är 25 dagar kvar.

Glad och tacksam

Jag är glad och tacksam ända ut i fingerspetsarna och tårna och ända inne i hjärtat för att jag lyckades bli gravid och att vi ska få vår lilla Clara. Jag skulle göra om hela alltet tio gånger till om så behövdes. Jag skulle kunna ha betydligt värre och evighetslång graviditet om det krävdes. Det är ju värt ALLT!

Men ändå... Just nu är det lite tungt. Det gör ont i ljumskarna och bäckenet så jag knappt kan gå, det värker i livmodern, jag har halsbränna, är konstant kissenödig så det bränner i blåsan och jag är dödligt trött. Hela tiden och varenda dag.
Men vad gör väl det?! Om fyra veckor här hon här och jag är glad och tacksam ända in i själen!

Barnmorska bokad

I den här delen av världen träffar man läkare under graviditeten, barnläkare när barnet är fött och barnmorskor har man till hembesök så man får lite extra omsorg. Ungefär så ialla fall. Man har rätt till minst tio hembesök, men efter min senaste förlossning tyckte jag det räckte med två. Jag tyckte mest barnmorskan kom och störde och allt fungerade så bra, så jag avbokade resten av besöken.
Nu har jag ialla fall bokat en ny barnmorska som jag tror är bra. Hon kommer någon dag efter jag kommit hem från sjukhuset och kollar så snittet läker ordentligt, visar några lätta övningar jag kan börja med hemma för att komma i form, svarar på ev frågor och ser till så att Clara mår bra.
Får se om jag tröttnar på henne lika snabbt som den förra.... ;-)

Jag har även bokat gymnastik för nyförlösta som börjar i oktober. Blir ett bra sätt att komma igång med träningen på ett mjukt sätt. :-)

29 dagar kvar

Nu är det 29 dagar kvar till kejsarsnittet. Nu börjar det bli ganska verkligt. Nu är det dags att fixa det som fixas ska. Om inte annat ha koll på vad som behöver fixas. Så här kommer min att-göra-lista:
- Amnings-bh och amningsinlägg.
- Lakan till spjälsängen.
- Montering av spjälsängen.
- Tvätt och strykning av babykläderna som sonen hade.
- Lägga in gamla och nya kläder i Claras garderob.
- Tvätta och fundera på vad jag ska ha med mig till sjukhuset.
- Planera för var sonen ska vara under kejsarsnittet och vad han behöver ha med sig.
- Nappar och blöjor.

Var det allt...?
Ja, men då så! Då är jag ju faktiskt nästan redo. :-)

Ont

Det gör ont nu. Det värker konstant i livmodern sedan i lördags och hela bäckenpartiet, benen och ryggen gör svinont. Jag kan knappt ställa mig upp när jag vaknar och jag vill bara ligga i fosterställning i sängen med en varmvattenflaska långt ner på ryggen. Blä.
Humöret är i botten och jag känner mig så FÄRDIG med den här graviditeten! Nu får det för fan bli barn istället! :-(

Molvärk

Molvärk, molvärk och åter molvärk. Kan verkligen inte föreställa mig att det skulle fortsätta så här i ytterligare fyra veckor. Jag gissar på värkar inom en vecka.

Leverenser

En leverens avklarad: Barnvagnen. Den är nu både levererad och monterad.
En annan leverens planerad: Läkarna på sjukhuset rekommenderade också snitt och datum är satt till 24 juli. :-) Hurra! Fyra veckor och fyra dagar kvar. Maximalt, för jag har fortfarande kraftig och ihållande molvärk, så vi får väl se om hon stannar kvar till dess.

Bra dag! :-)

Kejsarsnitt och molvärk

I fredags var jag hos läkaren igen för kontroll. Allt är okej. Blodtrycket är perfekt, äggvitan håller sig på låg nivå, ph-värde okej, järn okej och livmodertappen är stängd.
När vi skulle göra ctg var det som vanligt ett väldigt liv där inne och det tog lååång tid innan vi lyckades få till en ordentlig mätning. Vild tjej, som sagt...
Ctg-kurvan visade även på en riktig värk i livmodern, trots att jag aldrig kände den.
Väl inne hos läkaren pratade vi om kejsarsnitt kontra vaginal förlossning och hon rekommenderade snitt för min del. Detta grundade hon bla på att:
- förra förlossningen slutade med snitt efter att mina egna värkar aldrig ledde till att jag öppnade mig och prostagladinet slutade verka när jag var åtta cm öppen.
- har man gjort ett snitt är livmodern försvagad där och det finns en viss risk att det gamla ärret går upp efter ett häftigt eller långt värkarbete.
- man vill inte riskera att mitt blodtryck stiger igen innan eller i samband med förlossningen nu när det är så fint och stabilt igen.
- ett planerat snitt är säkrare än ett akut.
- vid ett planerat snitt kan de "rätta till" det gamla ärret så att det blir snyggare och så att jag får tillbaka känseln runt såret tidigare än sist.

Alltså: planerat snitt blir det. Och det känns bra. Det känns framförallt bra att VETA nu.
Läkaren trodde att kliniken skulle vilja planera in snittet till vecka 38-39 och jag har inbokat besök för "förlossningsplanering" på måndag.

Igår och idag har jag dock rejäl molvärk. Långt ner i ryggen, på samma ställe där jag hade molvärk i tio dagar och sedan värkar vid förra förlossningen. Tio dagar innan värkarna började alltså molvärken den gången. Och NU har jag fått den igen... Aj, då. Eller oj, då. Eller jaha. Vore ju lite tidigt med förlossning nu, men framförallt vill jag verkligen ha ett PLANERAT snitt och inte ett akutsnitt.
Väldigt skönt att ha tid på kliniken imorgon så jag får lite klarhet i situationen!

Action

Den lilla tjejen är verkligen både stark och rätt vild. Igår kväll när jag gått och lagt mig låg hon och tryckte med fötterna åt alla håll och kanter. Plötsligt tryckte hon sakta men säkert en fot rakt ut vid min navel. Hårdare och hårdare... Till slut stack foten rakt ut så jag kunde ta tag om den! :-o Lite läskigt och jättehäftigt! Jag har aldrig varit med om något liknande tidigare! Jag var tvungen att trycka tillbaka den och sedan hålla tillbaka när hon tryckte ut fötterna igen. Kändes som att hon funderade på att vända sig om helt och hållet eller kanske göra ett utbrytningsförsök. Häftigt! Och som sagt, lite läskigt.

Vikt

Jag väger mig varje vecka hos läkaren och det redovisas skriftligt i min lilla (men numera rätt tjocka) blå bok som alla gravida förses med och förväntas bära omkring på. Senaste viktangivelsen var på drygt 75 kg. I vecka 11, när jag vägdes första gången, var det drygt 68 kg. 7 kilos viktuppgång mellan vecka 11 och 33 är ju lysande.
Men så var det det där med ivf-kilon... Innan jag blev gravid med min son hade jag aldrig vägt mer än 60. Efter han föddes kom jag inte längre ner än till 62 kg. Och nu är jag alltså 13 kilo därifrån. 15 kilo från mina "ideala" 60. 17 kilo från mina tidigare smala 58. Undrar var jag hamnar efter den här graviditeten...
För tillfället har jag ambitionen att komma igång och träna mig i ordentlig form igen under hösten. Men med två barn hemma kan det bli annorlunda.
Ändå känner jag mig fin. Riktigt fin faktiskt. Tycker inte jag ser stor ut (och vet att jag faktiskt inte är det heller) och kulan på magen är så söt. Så egentligen bryr jag mig inte om vikten. Så mycket. Eller så ofta. ;-)

Muskler

Jag tror min lilla 2-kilosbebis består uteslutande av muskler. Hon är så stark!!!
När jag låg och nattade sonen ikväll låg hon och tryckte med benen uppåt och utåt så hårt så jag var tvungen att hålla emot. Vid ett tillfälle kände jag, med handen, hur ett litet knä och ben, eller möjligen häl och ben trycktes ut genom magen på mig. Hon är vild! Och stark!
Och jag längtar efter att träffa henne nu! :-)

Bra!

Allt är så bra!
Blodtrycket var idag 120/90. Helt okej.
Äggvitan låg på +1. Helt okej.
Järnvärdet är uppe i 12 igen. Helt okej.
Och Clara ligger exakt på DAGEN vad hon ska väga med sina 1820 gram. Jättejättejättebra!

Läkaren var helt lyrisk över att jag gått så långt och att allt ser så bra ut. :-)

Sköterskan som satte ctg sa tre gånger att jag har så fin mage, sedan skrattade hon åt sig själv och sa; Men den ÄR ju fantastiskt fin!
Tja, den är rund och inte så stor. Jag tycker också den är fin, men hon lär ju se några sådana om dagen. Kul ialla fall.

I frågan kejsarsnitt eller vaginalt försök (jo, för även om jag skulle välja det så är det verkligen bara ett försök och risken att det slutar med snitt är tydligen ganska stor ändå) sa min läkare idag att Clara ligger högt. Precis som sonen gjorde. Ligger hon kvar där inom några veckor och inte sjunker ner lutar det åt snitt igen. Ingen idé att köra igång med marathonförlossning på flera dygn om barnet ändå ligger alldeles för högt för att kunna komma ut. Nä, det ligger väl lite i det... Och igångsättning är tydligen inte att rekommendera med min blodtryckshistoria.

Nåja. Borde boka tid på förlossningen för "förlossningsplanering" inom några veckor. Snitt, igångsättning eller vaginalt... Det är frågan.

Järn

Järnvärdet sjunker. Nu senast var det nere på 10, så nu består det dagliga mellanmålet av knäckebröd med leverpastej och en halv paprika, apelsinjuice och en järntablett. Järn tog jag ju redan innan, men med hjälp av lite c-vitaminer ska det väl tas upp bättre hoppas jag.

I övrigt är allt okej. Blodtrycket har stabiliserat sig, äggvitan är hyfsat konstant och Clara växer på.

Nu går jag in i vecka 32 och jag har en känsla av att hon kommer stanna nästan tiden ut. Känns så skönt!

Äggviteprotein igen

Perfekt blodtryck idag, men äggvita i urinen IGEN. +2 var utfallet så det blev ett extra blodprov som analyseras under dagen och så ringer läkaren ikväll när hon fått resultatet. Inte så bra, men hoppas det går ner igen.
Clara mår dock fortfrande bra och växer precis som hon ska. Nu väger hon 1440 gram och läkaren skrattade och sa att det verkar bli ännu en vilding. Förra gången gick det inte att göra ctg för hon ville inte ligga stilla, den här gången var det svårt att kunna göra alla mätningar på ultraludet för hon kickade så mycket. Jag får väl se till att viiila ännu mer så jag är i toppform när den här lilla tjejen kommer ut.

Långa ben

Mina ben har vuxit! De är så långa att det är svårt att få tag på smalbenen när det är dags för rakning. Jag måste lirka upp ena benet mot väggen i duschen och ta spjärn med ryggen mot motsatt vägg för att komma åt dem. Men nu har jag just upptäkt att om jag istället använder mig av badkaret fungerar det bättre. Själva jag får stanna utanför, medan ett ben i taget blir kallat till rakning i karet. Det funkar okej.
Att måla tånaglarna är ännu mer komplicerat. Det kräver även en toalettstol, förmåga att hålla andan och snabbt arbete.
Fila fötterna...? Äh, jag är ju redan gift! ;-)

Kiss

Jag är trött på detta eviga kissande. HELA tiden!!! Än har jag inte räknat, men jag skulle gissa på att jag kommer upp i hundra gånger om dagen. Fel, hundra gånger per dygn ska det ju i ärlighetens namn vara. För det avstannar ju inte bara för att jag har lust att sova.
Jag går in på badrummet, kissar, tvättar händerna - och sedan är det dags att kissa igen! Och igen och igen och igen!

Nu hinner jag inte skriva mer - gissa vad jag ska göra...

Halsbränna

Jag har rätt mycket halsbränna nu och det är naturligtvis lite obehagligt. Jag sökte därför på nätet om ev sätt att lindra det och hittade följande:

Halsbränna svider och bränner i bröstet och du får sura uppstötningar. Det är ofarligt i de flesta fall och du kan bli bättre med förändrade levnadsvanor. Kontakta akutmottagningen om du har svåra magsmärtor eller har kräkningar som liknar kaffesump.

Va?!? Kräkningar som liknar kaffesump? I vilket avseende då? Färgen? Konsistensen? Smaken?
Jag fick faktiskt upp lunchen i eftermiddags, men något kaffesumpsliknande var det inte tal om...

Nåja, får kanske utöka min pillerdos med ett halsbrännepiller framöver då. Får höra med läkaren nästa vecka.

Läkarkontroll

Riktigt goda resultat på dagens läkarkontroll:
Blodtryck på 120/70.
Ytterst lite äggvita.
Inget socker i urinet.
Rhesus-spruta avklarad.
Ingen viktuppgång för min del.

Järnvärdet hade dock sjunkit ytterligare så nu lägger jag järntabletter till min dagliga pillerdos.

När vi skulle göra ctg var Clara så vild så de lyckades inte få censorn på plats. Gott tecken tydligen och ännu ett vilt barn - som jag misstänkte.
Efterssom jag gjorde dopplerultraljud igår var det helt okej att avstå ctg´t idag ialla fall. Istället kollades bara ev aktivitet (värkar) i livmodern och den var perfekt lugn och utan action hela tiden. Bra om det håller sig så till vecka 36 ungefär.

Jag lär mig massa intressanta saker genom alla de här läkarundersökningarna. Idag lärde jag mig bla att den där "dopplerundersökningen" (vet inte vad den heter på svenska?) är en fantastisk uppfinning som alla gynekologer jublar över. Ctg visar ju tex bara hur nuläget är, men med en doppler kan man se tendenser. Dvs visar dopplerundersökningen att allt är bra idag så är det så även om en vecka, medan ctg kan visa goda resultat nu och ändå kan verkligheten vara betydligt sämre om en timma. En av de få saker man inte kan se via doppler är tex om moderkakan kommer lossna.

Nåja. Dagen lektion över. :-)

Nu börjar vecka 29!

Fosterdiagnostik

Nytt besök på specialkliniken för fosterdiagnostik. Det är verkligen häftigt så mycket de kan se! Bla tittade de på blodgenomströmningen i hjärnan - på ett enkilos ofött barn! Häftigt, häftigt!

Lilla Clara mår ialla fall bra. Hon är inte något stort barn, men inom gränserna ialla fall, så det finns i dagsläget ingen anledning att sätta igång förlossningen. Som tur är.

Seger och delmål

Ny läkarkontroll idag:
Okej blodtryck just när jag var hos läkaren, men det pendlar upp och ner hela dagarna.
INGEN äggvita i urinen! Hurra!!! Däremot socker i urinen, så nästa vecka blir det sockerbeslastningstest.
Järnvärdet börjar sakta sjunka så vi testar en vecka med järnrik kost innan jag behöver tillföra något annat.
Sköldkörteltestet och övriga tester från förra veckans blodprov var alla som de skulle.

Bra ctg-kurva på lilla tjejen. Tillväxten mycket bra och hon väger nu 1150 gram.

Läkaren sa att det är en seger att jag nått vecka 28 och att nästa delmål är vecka 34. Hon räknar så tydligt med att barnet föds för tidigt, så det känns lite läskigt. Men tydligen är det så att ju mer barnet växer och ju längre in i graviditeten jag kommer, desto mer belastar det mina organ och därmed mitt blodtryck och "välmående".

OM jag når fram till vecka 34-35 och allt ser bra ut då så kan vi diskutera om jag ska göra planerat kejsarsnitt eller testa med en vaginal förlossning. Fram till dess är det bara kejsarsnitt som gäller, för något annat vore en för hög belastning för mitt blodtryck.

Det har gått långt...

...när man tycker det känns knasigare att visa brösten för en kvinnlig kardiolog än att visa underlivet för en manlig gynekolog. :-o
Jag kan inte ens räkna hur många gynundersökningar jag gjort senaste året (ett 30-tal kanske?) och det bekommer mig inte det minsta. Men att ta av bh´n och blotta två gigantiska graviditetsbröst kändes naknare.

Nåja, dagens besök hos kardiologen visade ialla fall att mitt hjärta är som det ska. Skönt! Läkaren sa att jag naturligtvis ska ha ordentlig koll på mitt blodtryck, men i hennes värld var det nog inte så illa. Hjärtat var ju "perfekt". :-)
Tydligen är det ju rätt vanligt att man får hjärtklappning under graviditeten och hon tipsade om att man skulle äta en banan när det hände, för kalciumet lugnar ner hjärtat i så fall. Magnesiumtabletter kunde tydligen också ha en viss effekt. Bra att veta. :-)

Heltidsgravid

Jag känner mig heltidsgravid just nu.
Varje vecka är det läkarbesök med urinprov, blodtryckskontroll, ultraljud och ibland blodprov och olika underlivstest (Vad kan det heta på svenska tro? När man kollar så att det inte finns några infektioner, att ph-värdet är det rätta osv?).
Varje vecka är det även massage efterssom jag får graviditetsrelaterad huvudvärk annars.
Med jämna mellanrum är det besök hos specialkliniken för fosterdiagnostik med enormt grundliga ultraljud.

Varje dag pillar jag dessutom i mig två kapslar med folsyra + DHA och annat nyttigt samt två kapslar magnesium. Två gånger i veckan tar jag vaginaltabletter som ska hålla ph-värdet på rätt nivå och varje kväll smörje jag dessutom in mage och höfter med kräm för att (om möjligt) motverka strior.

Det känns.... onaturligt? Först ivf-behandlingarna, sedan den här typen av graviditet och slutligen ev ett kejsarsnitt. Jag är nog inte gjord för det här egentligen. Men sådan himla tur att jag lever just här och nu så att jag kan göra det ändå!!!! :-)

Veckans läkarbesök

Hade ett tryck på 170/110 vid första mätningen, 150/100 ett par minuter senare och 140/90 efter ultraljudet någon halvtimma senare. Tidigare idag hade jag så lågt som 116/65 och tydligen är de där extrema växlingarna inte så... ehh... lyckade? Om man medicinerar mig är risken stor att hela kurvan trycks neråt och inte bara plattas ut. Och då blir ju trycket (både för mig, men framförallt för bebisen) alldeles för lågt emellanåt.
Det fanns äggvita i urinen som vanligt, men bara +1, så det får anses okej.
Lämnade även blodprov för att kolla sköldkörteln.

I bilen på hemvägen fick jag hjärtklappning igen och mätte ett undertryck på 119 (nytt rekord...) och en vilopuls på 174. Tjosan. Nu ska jag ringa kardiologen för att boka tid där.

Men viktigast av allt: Lilltjejen växer jättebra, väger nu 850 gram, har god blodgenomströmning och mår utmärkt.

Tvåsiffrigt

Tjoho! Antal kvarvarande dagar är nere på tvåsiffrigt! 99 kvar till fullgången graviditet. :-)

Sticka huvudet i sanden?

Jag har läst om andra kvinnor som haft preeklampsie (havandeskapsförgiftning kallas det också) och hur deras graviditeter slutat. Jag har även snuddat vid berättelser om hur det är att få ett för tidigt fött barn. Det verkar oerhört, fruktansvärt, gräsligt - även om barnet klarar sig och blir fullt friskt. Nu vet jag inte riktigt om jag ska läsa på och informera mig om hur det kan komma att bli, eller om jag helt enkelt ska sticka huvudet i sanden och ta smällen när den kommer. Om den kommer.

Ska fråga min läkare imorgon hur hon bedömmer risken att det blir en för tidig förlossning för min del. Och i så fall HUR tidig? Fast det kan hon väl antagligen inte bedömma i det här läget...
I min journal står det numera ett stort kryss i rutan för riskgraviditet och sannolikt för tidig förlossning. Men jag vill ha siffror. HUR stor är risken? Och vid vilken tidpunkt?

Gah! Kontrollmänniska! Kanske är bättre att hålla för öronen och bara lalla?

Blodtrycket

Maria undrade om man inte kan göra något åt mitt blodtryck, så att jag slipper sjukhus.
Nja, om blodtrycket ligger för högt under en längre period så måste jag in till sjukhuset för ny observation. Det man gör om blodtrycket förbli högt, eller stiger ännu mer, är att jag måste börja använda blodtryckssänkande medicin. Det kan ta "ett tag" att ställa in rätt dos och under den tiden måste jag i så fall också stanna på sjukhuset, så att det inte går för långt åt ena eller andra hållet.
Om man sänker mitt blodtryck för mycket påverkar det ju trycket även hos bebisen som då får för lågt tryck... Balansgång alltså. Det är också anledningen att man inte medicinerat mig redan nu, trots att jag inte mår helt bra.

Det som är det riktigt farliga (om jag förstått saken rätt) är inte högt blodtryck i sig, utan preeklampsi som hänger ihop med högt blodtryck. Det karaktäriseras, förutom blodtrycket då, av äggvita i urinen (för att njurarna inte jobbar som de ska), synstörningar, extremt mycket vatten i kroppen, illamående mm. Om man får diagnosen preeklampsi kan man hålla det i schack ett tag (med medicinering och sjukhusvistelse) men "botemedlet" är att sätta igång förlossningen.
Jag är nu i vecka 26 och är ju hemma och under kontroll, så det verkar ju lugnt just nu. Tydligen kan det dock gå snabbt från "bara" högt blodtryck till preeklampsi så därför är det läkarkontroller varje vecka och jag mäter själv mitt blodtryck flera gånger om dagen. De senaste dagarna har det varit för högt, trots ryggläge och bortrest make och son (luuuugnt alltså), så vi får väl se vad domen blir på måndag när nästa läkarbesök är. Jag befarar att det så sakteliga är dags för sjukhus igen och jag har INGEN LUST! :-(

Profil

Magen har vuxit ikapp, och möjligen förbi, brösten nu! Och vi snackar G-kupa... Profilen börjar bli lite... rund?
Det är full action där inne stor del av dygnet och lilltjejen verkar bli lika aktiv som storebror. Hrm... Det blir MYCKET action här hemma i så fall. :-)

Blodtrycket är dock inget vidare. Jag ligger på gränsen, och ganska ofta på fel sida om gränsen, för medicinering och sjukhusvistelse. Skit, skit, skit, skit. Håller andan, tummarna och väntar på nästa läkarbesök på måndag.

Svar till Carro

Så här skrev Carro i en kommentar som jag lyckades radera av misstag:

"Hej!
Läste ditt inlägg och blev lite nyfiken på hur det fungerar.. hur kan man först få ett barn och sedan veta att man inte kan få ett till? vad är det som hänt på vägen? Jag läste även att du ändå blivit gravid nu, ett stort grattis :) kram"

Tja, du Carro. Det undrar vi också. ;-) Det är väl helt enkelt så att det är inte svart eller vitt - fertil eller infertil, utan det finns en enorm gråskala. Man har helt enkelt olika svårt att bli gravid under olika perioder av sitt liv. Kanske hade jag blivit spontant gravid igen om vi hade fortsatt försöka utan att be om hjälp. Kanske inte.
Rent medicinskt har man fastställt att min make har för få spermier och jag har en tendens till pco-s. Om så var fallet redan tidigare, när jag blev gravid första gången, är det ju ingen som vet. Men som situationen ser ut just nu kan vi inte bli gravida på egen hand. Säger läkarna ialla fall.

Läkarbesök

Idag låg trycket på 150/90 när det mättes hos läkaren. Inte helt bra alltså. Dessutom var det lite äggvita i urinen igen, men ytterst lite så det gör inget.
Beträffande hjärtklappningen är det tydligen inte helt ovanligt bland gravida, smala (ja, den sög jag åt mig!) tjejer efterssom det trycker upp mot hjärtat och det därmed måste söka sig en ny placering. Däremot vill läkaren ändå skicka mig till en kardiolog för att kolla "för säkerhets skull". Bra så. Jag har aldrig varit så genomkontrollerad som nu sedan ivf-behandlingarna och den här graviditeten. Finns ingen större risk att det slinker igenom några sjukdomar oupptäkt här inte. :-) Bra så.

Lilla tjejen "växer bra. Mycket bra!" och hade gått upp 90 gram sedan förra veckan. Känns skönt att veta att hon är i toppform om det skulle gå så långt att det blir en för tidig förlossning.

Zygoten undrade om jag kommer behöva dras med det här resten av graviditeten eller om det kan försvinna spontant. Jag antar att jag kommer gå på lika täta kontroller och hållas ordentligt under uppsikt under återstående månader, men om allt håller sig som nu så kommer det inte medicineras eller bli någon sjukhusvistelse igen.
Hoppas, hoppas, hoppas...

Hjärtklappning och blodtryck

Helt frisk och sund är jag tydligen inte. Jag har mätt mitt blodtryck hemma flera gånger varje dygn senaste veckan. På mornarna är det lågt och fint, men sedan pendlar det lite upp och ner. Tydligen räknas det som "högt" om det är över 140/90 och där är jag flera gånger varje dag. Lyckligtvis har det hittills alltid gått ner igen efter några timmar och jag har därmed sluppit sjukhuset.

Idag har jag dock haft konstig hjärtklappning under ett flertal tillfällen och när jag mätte (efter att ha suttit stilla i nästan en halvtimma) hade jag 145/116 i tryck och en puls på 151. Övertrycket på 145 är helt "normalt" för mig just nu, undertrycket var däremot lika högt som när jag blev inlagd på sjukhuset och en vilopuls på 151 är ju knappast normalt för en normaltränad människa. Skit också. Jag är trött på det här och vill bara att det ska vara bra igen.
Tur i oturen har jag läkarkontroll imorgon förmiddag igen.

Kontroll

Jag var hos min vanliga läkare för kontroll idag. Fint tryck på 125/80, ingen äggvita i urinen och allt såg bra ut. Utom blodgenomströmningen i livmodern då, men den lär ju inte ändra sig än på ett tag.

Jag bad att hon skulle göra ett ultraljud för rörelserna har kännts helt annorlunda sedan i torsdags och jag misstänkte att lilla tjejen vänt på sig. Mycket riktigt, nu ligger hon med huvudet nedåt och sparkar således uppåt istället. Läkaren var lite imponerad över att jag har sådan koll på min kropp och tyckte det var bra med tanke på att jag måste kunna agera snabbt om något strular till sig igen.
Nu blir det kontroll varje vecka framöver, men efter att ha informerat mig lite mer om pre-eklampsi så är jag rätt nöjd med att läkarna gör allt för att ha koll på mig. Även om hela situationen känns rätt för jävlig just nu. :-(

Sjukhusvistelse

I måndags förmiddag kände jag att var något var knasigt. Jag plockade fram min blodtrycksmätare och mycket riktigt, trycket var högt. Lite för högt. Och det fortsatte stiga under dagen. När det gått upp till 165/115 kändes det lite otäckt så jag åkte in till min läkare som mätte, undersökte och sedan skickade mig direkt till sjukhuset där jag blev inlagd. Man misstänkte begynnande pre-eklampsi så det blev urinprover, blodprover, undersökningar och massor av blodtrycksmätningar under några dagar.
Man vill inte medicinera mot högt blodtryck om det inte är helt nödvändigt efterssom bebisen behöver ett visst tryck för att må bra och idag kom man fram till att jag kan åka hem igen - utan medicin. Trycket har gått ner, även om det svajar till ibland, så det blir kontroller nästa vecka igen. Och ingen semesterresa som jag sett fram så emot.
Skit.
Men huvudsaken är ju att jag och lilla tjejen mår bra. Hon var förresten hela tiden "pigg och munter" och rörde sig precis som hon skulle. Bra det!

Kropp

Man inser att kroppen har tagit sig underliga proportioner när man drar ner jeansen och först då kommer på att man varken knäppt upp knappen eller skärpet...

Barn

Nu är jag i vecka 22 och har därmed ett barn i magen istället för ett foster.
Skillnaden är markant! ;-)

Shopping

Idag har jag shoppat! :-)
En lång stund inne på HM (ja, det tar rejält lång tid med en vild tvååring i affären, även om man mutar med godis...) resulterade i ett par jeans till mig, en strechblus och ett skärp som bara har några cm till godo, men som ändå är snyggt ett tag till.
Sonen fick nya byxor och tröjor inför sommaren (eller inför resan egentligen) och lillasyster fick en liten jeansklänning, vita bodies, vita strumpbyxor i storlek 56 och vita små skor i stl 16/17. Så sött, så sött! :-)

Jag är så sugen på snygga sommarskor med höga klackar, men det känns rätt dumt med tanke på foglossningen. Den är visserligen betydligt bättre nu, nästan borta, men att sätta på sig höga klackar igen är väl att tigga om det...?

Klartecken

Idag var jag tillbaka hos läkaren med en liten burk morgonurin. (Att mamma kissar i en burk är förresten det roligaste sonen vet. Helknasigt, ju!) Efter lite väntan kom jag in till läkaren som meddelade att jag haft antydningar till pre-eklampsie, men att urinprovet idag var okej igen. I fortsättningen blir det koll var 2-3 vecka och under den kommande resan (drygt en manad) far jag själv halla koll pa mitt blodtryck med en blodtrycksmätare.
Men klartecken för att resa iväg fick jag ialla fall. Skönt. Pre-eklampsie verkar ju vara rätt läskiga saker.

Kontoller

Idag bestod dagen till största delen av läkarkontroller. Det föll sig så att vi hade besök på specialkliniken som gör alla stora ultraljud på förmiddagen och besök hos vanliga läkaren på eftermiddagen.

Förmiddagens besök bekräftade att hjärtat slår och alla organ ser ut precis som de ska. Och det är fortfarande en liten tjej. :-) Enda anmärkningen var att huvudet var något litet i förhållandet till lårbenet, men när man tittade på de två måtten var för sig var huvudet helt normalt vilket innebär att lilla fröken har långa välsvarvade ben. ;-)

Min placenta har dragit sig uppåt nu så den är ingen anledning till kejsarsnitt längre. Alltså får jag ta mig i kragen och fatta ett beslut själv i den frågan.
Placentan ligger dock helt till vänster vilket på något sätt innebär (här förlorade jag mig i det främmande språket) att det är ett motstånd i blodgenomströmningen på högersida. Typ... Det bör kollas igen om 6-8 veckor.
Läkaren avslutade ialla fall med att säga att det verkar som att vi får en fullständigt frisk liten dotter, även om man naturligtvis inte kan garantera något.

På eftermiddagen var jag hos min vanliga läkare. Hon var inte fullt lika nöjd med sina undersökningar, efterssom mitt urinprov visade att något inte var helt bra med mig. Hon kollade även i evigheter blodgenomströmningen i min livmoder och placenta och pratade om extra kontroller och ökad risk för eklampsie och pre-eklampsie efterssom jag tidigare tenderat till högt blodtryck.
Resultatet blev att jag ska komma tillbaka med morgonurin imorgon så att vi får kolla om något inte stämmer med mina njurar.

Vi reser bort i drygt en månad så det känns lite småläskigt att inte ha tillgång till duktiga läkare och täta kontroller just nu när något eventuellt är lite knasigt. Men jag får kanske veta mer imorgon. Särskilt orolig är jag dock inte. Egentligen.

Mullrar och bubblar

Det bubblar i mig!
Flera dagar i rad, men inte hela tiden, bubblar det liksom i hela innandömet. Inte i livmodern utan liksom... högre upp. I hela magregionen. Det mullrar och rör runt där inne. Undrar om det är organen som möblerar om så att de ska hitta en ny plats när det börjar bli trångt? Skum känsla ialla fall.

Modevisning

På begäran kommer här min alldeles egna modevisning! :-D
Bumpboxen har anlänt och är... tja. Man kanske inte hoppar i taket av förtjusning, men det är sköna kläder som helt klart får stanna här. Kjolen tycker jag bäst om. Den kan man dra lite upp och ner som man vill och så att den blir lagom lång. Linne tycker jag inte alltid är så snyggt efterssom man ser bh-banden. Men svart bh och svart linne är ju okej. Tröjan (som jag dock inte fotat) har, som tydligen ALLA mammatröjor av någon anledning har, 3/4-ärmar. Opraktiskt, men okej.





Byxorna är jättejättelånga! De måste jag lämna in till någon som får lägga upp dem. Men sedan lär de bli hemmafavoriter för de är jättesköna.














Kjolen kommer från mammastore.se och linne och cardigan från HM.

Snipp, snapp snut - modevisningen är slut! ;-)
Nu ska jag gå upp på vinden och leta fram gravidkläderna från förra gången.

Läkarbesök och väntan på kläder

Idag var det läkarbesök igen. Allt ser ut precis som det ska och vår lilla pärla är nu ungefär 19 cm lång och väger 250 gram.

Själv kräks jag mer igen. Men kanske är det magsjuka för resten av familjen har varit dålig i magen (fast i andra riktningen)? Idag kräktes jag för öppen ridå på gågatan när jag gick från läkaren. Läcker tjej... Men vad gör man? Man ställer sig ju liksom inte och torkar på gatan.

De beställda gravidkläderna har tyvärr inte dykt upp än. Jag hade beställt dem till mina föräldrars adress i Sverige, men de hann inte komma innan jag åkte därifrån igen. Nu har de dock kommit, till mina föräldrar. Dvs de måste ta sig iväg till posten och skicka hit dem. Hoppas det inte tar så lång tid. Jag lovar ialla fall att komma med en utvärdering och modevisning när jag fått dem. Någon annan som kan bidra med klädshow så länge? Eller kanske en bild på växande mage?

Kram till er mina vänner!

Första sparkarna

Igår, på dag 18+3, kände jag de första sparkarna. Tidigare har det varit diffust fladder som högst troligt, men inte helt hundraprocentigt säkert, kommit från livmodern. Men nu är det utan tvekan riktiga små kickar. Så starka att de tom känns utanpå om man lägger handen på magen. Härlig känsla!

Det lutar åt snitt

Nu är jag tillbaka efter en tvåveckors resa. Tack för förfrågningarna om vart jag tagit vägen. Det värmer att vara saknad! :-)

Här är allt som det ska, så vitt jag vet. Foglossningen är under kontroll, huvudvärken och illamåendet likaså. Jag mår rätt bra. Lite mer energi skulle inte skada, men just nu är sonen dunderförkyld och jag misstänker att jag trillar dit snart också. Det är svårt att hålla sig frisk när en liten gosse sitter eller ligger på en hela dagarna och hostar, nyser och snörvlar en i ansiktet.

I övrigt börjar det luta mer och mer åt kejsarsnitt för min del. Eftersom förra förlossningen slutade i förlossningsstillestånd och kejsarsnitt sas det att jag har ungefär 50% chans att föda vaginalt nästa (den här alltså) gång. Nu ligger min moderkaka långt ner och spärrar vägen till "utgången". Ev drar den sig uppåt när livmodern växer, men i annat fall är det ju definitivt snitt som gäller. Idag fick jag dessutom veta att den där brännande fläcken som dyker upp på min höft med jämna mellanrum är herpes. Har jag den minsta antydan till det när det närmar sig förlossning blir det också snitt efterssom det annars kan vara dödligt för barnet. Så sammanlagt lutar det så sakteliga mot snitt igen. Vilket inte gör mig något, tror jag... Sist var jag lite besviken över det för jag var så oerhört laddad och taggad inför förlossningen. Men nu känns det lite som strunt samma, bara hon kommer ut och mår bra. Men vi får väl avvakta ett tag till innan det tas några beslut.

Nu ska jag läsa igenom allt vad mina bloggvänner skrivit de senaste veckorna. :-)

Mammakläder

Idag har jag beställt mammakläder på nätet. En fin kjol och en Bump Essentials Box med byxor, kjol, top och linne. Framförallt på byxfronten börjar det bli glest. De gravidjeans som jag köpte på Zara när jag plussat har jag redan slitit ut. I vecka 16... Det är ett hål längst ner vid hälen, ena skärphällan har lossat (för att jag drog upp dem där) och lämnat ett fult hål efter sig och magmudden som är fastsydd i jeanstyget har släppt på sina ställen. Trist, för de är riktigt snygga och det var sista paret. Laga eller leta nya, det är den stora frågan.

Läkarbesök

Idag har jag varit på kontroll igen. Vårt lilla pyre mår utmärkt och är drygt en decimeter från huvud till rumpa. Tydligen mäter de egentligen inte det måttet i den här fasen, efterssom barnet ofta ligger böjt som i en halvcirkel nu. Alla andra mått som huvudets omkrets, lårbenet osv var helt perfekta. Fingrar, tår, revben, mage, hjärta, ansikte och allt annat är PRECIS SOM DET SKA! Hurra! 130 gram väger den lilla tydligen. Mig glömde de dock väga idag. Så synd, så synd... ;-)

Själv mår jag bra, blodtrycket var på perfekta (för mig ialla fall) 120/80, illamåendet är i princip borta, huvudvärken är borta och foglossningen är inte så dramatisk längre.
Nu stundar njutningsperioden! :-)

Massage

Idag har jag fått massage igen. Det är verkligen en lyxtillvaro att få gratis massage varje vecka! Hurra för privat sjukförsäkring! :-)

Förresten är det nog en förolämpning att kalla min massör för "massör". Osteopat och physioterapeut är han visst. Han är ialla fall otroligt trevlig, berättar massa intressanta saker och gör underverk med min kropp. Sicken karl! ;-)

Idag drog han mig i öronen och hittade "något" som han masserade bort och därmed, simsalabim, tog bort en spänning i nacken. Eller något i den stilen. Tydligen kan han en massa spännande trolleritrick, som att behandla kejsarsnitt så att man får tillbaka känseln ordentligt igen. Eller rensa lever och njurar, utifrån. Hrm...? Nåja. Huvudvärken i princip borta ialla fall så jag är nöjd och glad. :-)

BH-köp

Nu är det gjort. Det slutade på 75 G. HU! Låter ju jätteläskigt, men jag ser faktiskt inte särskilt grotesk ut. Måste väl lägga in en bild på mig någon gång (nej, MED kläder naturligtvis!) så ni får se att det låter värre än det är. Fattar inte hur de har hamnat på min kropp bara, för jag har tycks inte ha något särskilt att brås på. Nåja.

Massage och bh

Nu har jag fått mig en rejäl knådning igen. Härligt! Med lite fixande och trixande betalar min sjukförsäkring 25 gånger så jag kan fortsätta ungefär en gång i veckan hela graviditeten ut. Känns underbart!

Magen syns förresten idag. Kanske för att jag har en snäv tröja och en kofta som är uppknäppt över magen. Men ändå. Jag ser minsann lite gravid ut och inte bara som en fet bystdrottning. På tal om det förresten, jag måste köpa nya bh. Stora sådana. Jag tycker det är urtrist att köpa bh för jag känner mig som en dinosaurie varje gång. Min normala icke-gravida storlek är 70E. Yes, aningens udda. Man kan liksom inte gå till HM och välja ut en för 79.50. Eller vad de nu kostar. Här är det bara specialbutikerna med stort sortiment och dyra priser som gäller. Tror jag hade 75G under förra graviditeten, eller om det var min amnings-bh kanske? Nåja. Det är bara att bita i det sura äpplet.

Huvudvärken lyser ialla fall med sin frånvaro just idag (vilket är sälsynt) så idag ska vi passa på och göra något trevligt allihop.

Lipsill

Jag är helt utan kontroll just nu. När det gäller tårar ialla fall.
Jag gråter när jag sjunger klassiska barnvisor för sonen. Jag störttjuter när jag läser att någon separerat och tänker på min egen separation - för SJU år sedan. Jag gråter till och med till löpsedlarna. Nyheterna är förbjudet område. Ordet "död" får mig att flippa ur fullständigt.
Förra graviditeten (ja, nu kommer jag dragandes med den igen) grät jag till all tvättmedelsreklam. Ja, för de blev ju sååå lyyyckliga när det blev så rent och vitt...

Lite labil kanske...? ;-)

Rosa

Svärföräldrarna kom på besök och hade med sig ett litet paket. Mellan silkespapper låg tre små rosa plagg. En liten tröja och två små bodies. Så små, så små...
Det känns fortfarande overkligt (hoppas jag inte fortfarande skriver det om ett halvår!), men jag njuter. Tror jag ska shoppa mig några små klänningar också, bara för att det är så mysigt.

Massage

I det här landet får man massage på recept om man har gravidhuvudvärk. Detta recept betalas sedan av försäkringsbolaget.
Så idag har jag haft min första njutningsfulla halvtimma hos en trevlig man med sköna händer. Vi har date en gång i veckan framöver. Känns som en fantastisk lyx!

Namn

Efterssom vi redan vet (om inte läkaren tog fel) att det är en liten tjej i magen har stora namnfrossan just börjat. Det är inte helt lätt att hitta något som funkar på alla de tre språken som talas i det här hemmet. När jag föreslår svenska namn ser maken ut som om jag fått ett slag mot huvudet och inte kan tänka klart längre. Han föreslår namn som är så fula så man studsar. Vad göra?
Jag vill ha ett vackert, feminint namn som inte är för kort och inte för vanligt. Helst svenskt, men inte omöjligt att uttala på andra språk. Av språkskäl bör det heller inte innehålla K, H eller R.
Sug på den ni! Och kom gärna med förslag!
Det perfekta namnet är Vendela. Ja, förutom att min brorsdotter fick det namnet i november och "Vendi la" betyder "Sälj henne" på italienska. Inte idealt.

Clara är det enda som vi båda tycker pekar åt rätt håll. Men det är lite för kort, innehåller R och är inte svenskt. Fast rätt sött ändå. Tur att vi har ett halvår på oss!

PS.

Måste göra ett tillägg till förra inlägget:

Det var inte menat som klag och gnäll. Mer ett konstaterande av läget. Jag mår oerhört mycket bättre än förra graviditeten och har gott hopp om att snart vara i högform igen.
Och framföralllt - JAG ÄR FANTASTISKT GLAD OCH TACKSAM!!!

Status och jämförelse

Illamåendet börjar nog (peppar, peppar...) att avta nu. Jag kräks fortfarande ibland och käner mig groggy, bakis ungefär, men det går åt rätt håll.
Foglossningen däremot håller på att knäcka mig. Efter en dag i rörelse blir det tre dagars kvidande på soffan. Undrar hur det här ska gå till sommaren!?!
Näsan blöder fortfarande av och till så slemhinnorna är nog sköra och torra. Ögonen är också lite torra så jag piffar upp dem med ögondroppar ibland.
Hemorojder... Ja, men inte nämnvärt. Måste försöka trycka i mig mer plommon och vatten, men inget av det står på min favoritlista.
Kliandet på mage, bröst, rygg, armar och ben börjar också avta. Hurra!
I övrigt... Tja.

Efterssom jag hela tiden tjatar om hur min förra graviditet var (förlåt!) måste jag ju dessutom lägga till en jämförelse av då och nu. Jag inser att det inte är av intresse för någon annan än mig så nedanstående kan ni lugnt strunta i. Ni missar inget! ;-)

Kräkningar
Då: Kräktes jag från det att jag öppnade ögonen på morgonen till kl 15 på eftermiddagen. Till vecka 14 eller så. Därefter var det mer sporadiskt under dagen. From vecka 20 någon enstaka gång varje dag. Sista kräkningen registrerades i vecka 30.
Nu: Har jag kräkts ett tiotal gånger, men hulkar i stort sett varje dag. Nu börjar det dock avta även om ett lätt illamående finns kvar.

Foglossning
Då: Kände jag inte av någon foglossning alls under hela graviditeten.
Nu: Kände jag av den redan i vecka 6, hade ont i vecka 8 och rejäla smärtor och måste vara stilla i vecka 12.

Hemorrojder
Då: Kom i slutet av graviditeten.
Nu: Kom innan vecka 10.

Kliande
Då: Kliade brösten och resten av kroppen så jag höll på att bli tokig i början av graviditeten och återigen runt vecka 18.
Nu: Har det kliat liknande och börjar nu avta.

Halsbränna
Då: Kände jag av det några gånger i slutet.
Nu: Har jag kännt av det några gånger redan nu. Besvärande är det dock inte.

Näsblod
Då: Till och från när jag snöt mig.
Nu: Likadant.

Huvudvärk
Då: Började jag få huvudvärk flera gånger i veckan under sista halvan av graviditeten. Avhjälptes effektivt med professionell massage en gång i veckan.
Nu: Har huvudvärken redan börjat sedan några veskor tillbaka. Flera gånger i veckan måste jag kurera med paracetamol. Lyckligtvis börjar jag gå på massage redan på tisdag. Lyx!

Det var det, det.

En liten flicka!?!?

Idag var jag på NUPP-ultraljud. Och lärde mig nya saker:
Inte bara nackspalten utan även näsbenet och hjärtats högra klaff ger indikation på hur stor risken för Downs Syndrom är. Dessutom kontrollerades hjärtljuden, blodflödet och alla organ. Allt såg "utmärkt" ut och läkaren var mycket nöjd. Vi ligger under genomsnittsriseken för DS för kvinnor i min ålder. Bra!
Är man 35 år har man automatiskt 1:200 (ungefär). Om man bara tog hänsyn till nackspalten hade jag 1:1252. Bra redan där, och då hade han inte lagt in parametrarna för hjärtklaffen och näsbenet, vilka även de såg perfekta ut.
Svaret på blodprovet får jag på måndag, men visar det inga konstigheter nöjer vi oss så här och avstår fostervattensprov. Även om det kanske hade varit skönt med livrem och hängslen...

Men inte bara det. Innan läkaren började undersökningen frågade han om vi ville veta kön om han kunde se. NU? I vecka 13? Ja, det var tydligen fullt möjligt. Och enligt honom är det en liten flicka i min mage!!! :-o Jag som var så säker på att det var en "Anton"! Jag känner mig helt överrumplad, inte för att det är en tjej, utan för att vi faktiskt redan vet. Jag var nog inställd på att det skulle dröja ett bra tag till innan det syntes på ultraljud, men tydligen finns det någon grej (varken jag eller maken förstod vilken trots att vi frågade en extra gång, men vi får skylla på språket.) som pekar neråt på pojkar och uppåt på flickor (nej, vi pratar inte om könsorganet här!) och enligt läkaren var det inget tvivel.

Så nu vet vi. En liten tjej. Undrar om jag ska shoppa en liten klänning så jag kanske börjar förstå snart. För det tar nog ett tag att smälta det här. Men jag ska få en dotter!

Färdigkladdat

Nu har jag gått in i vecka 13 och det är därmed färdigkladdat med progesteronet. Skönt! Jag har fuskat lite med det de senaste dagarna, men sedan igår är det definitivt färdigt. Ett steg närmare målet.

Imorgon ska jag till kliniken för fosterdiagnostik och göra KUB/NUPP. Lite läskigt, m en troligen är väl allt som det ska. Hoppas jag.

Det rör sig!!!

I flera dagar har haft en känsla av att något rör sig. En liten fjäril som flaxar mjukt med vingarna. Och nu, ikväll, är jag nästan-nästan säker på att det faktiskt är så. Jag tror jag känner vår lilla plutt!
Sist kände jag inget förrän i vecka 19, men då var det så tydligt att man till och med kunde känna det med handen utanpå magen. Imorgon går jag in i vecka 13, så det är tidigt. Men tydligen kan det kännas tidigare för omföderskor och dessutom vet jag ju hur det känns.
Jag är inte alldeles säker, men jag tror... :-))) Så underbart! Nu kanske jag kan börja förstå att jag faktiskt är gravid!

30%

I min graviddagbok står det idag att jag har 30% av graviditeten bakom mig. 30%!
Då räknas väl visserligen de första fyra veckorna när man ingen vet, men ändå. 30%. Det går undan!

Dröm

Min blödning slutade lika fort som den började och jag trodde inte den berört mig så mycket. Men efter nattens dröm inser jag att den minsann ligger kvar i mitt undermedvetna.
Jag drömde att jag satt på toaletten, såg att det kom lite blod och blev orolig att det skulle vara missfall. Det kom mer blod och plötsligt kom det ut en hel liten klump. Jag lyfte upp den ur toaletten och det visade sig vara vår lilla baby. En liten blodig kropp där allt syntes så tydligt. En liten pojke var det. Så fin, så perfekt och så liten.
Huuuu... När jag vaknat tog det ett tag innan jag insett att det var en dröm och att jag faktiskt fortfarande var gravid.
Graviddrömmar. Jag fortsätter hellre drömma mina snuskiga drömmar som jag välsignats med den senaste tiden. ;-)

Blödning

Jag har inte hört till dem som har tittat efter blod vid toalettbesöken. Jag har helt krasst utgått från att progestornet håller sådant borta och ev tråkiga nyheter kommer vid vul. Det tog därför ett tag i förmiddags innan hjärnan registrerade vad den såg. Brunt blod i hela trosskyddet. Blod?

Efter två djupa andetag bestämde jag mig för att det nog inte var så farligt.
1. Det var brunt.
2. Det var inga större mängder.
3. Jag hade inte ont.
4. Mina slemhinnor är så sköra att tom näsan blöder.
5. Vi hade sex igår kväll som kändes rätt... torrt. Svidande. Progesterontrist.
6. Jag bjöds även på en orgasm på morgonen.

Det sammantaget borde ju tyda på att det är slemhinnan som blöder och inget annat.

Nu på kvällskvisten kan jag även lägga till:
7. Det har upphört. Och sammanlagda mängden var liten. Och brun.

Det booorde ju inte vara någon fara. Nästa ultraljud är om exakt en vecka så jag får hålla mig till dess. Men det känns som att allt är bra. Jag mår fortfarande katastrofdåligt och kräks ialla fall.

Energi?!?!

Jag fattar inte hur det gick till eller var den kom ifrån, men plötsligt fick jag energi! :-) Kanske var det woken till kvällsmat som satte fart på mig, men efter att ha ätit den (och faktiskt lagat den också) har jag lagat 1 kg köttfärssås som ska portionsförpackas (till mindre energiska stunder), gjort fruktsallad (för att undvika godisfällan ikväll) och plockat ihop sonens alla leksaker och tusen pusselbitar. Heja mig!

Uppåttjack

Gröna små piller. Eller blå. Prickiga. Vad som helst, bara jag vaknar till liv igen.
För jag är ingen rolig mamma just nu. Inte rolig fru heller. Jag tycker inte ens det är trivsamt att vara med mig själv just nu. Jag får ladda flera dagar för att orka med mindre utflykter med sonen och oviktiga saker som att handla, dammsuga och tvätta får helt enkelt vänta tills maken gör det. Det kan gå flera dagar utan att jag sminkar mig (vilket i normala fall är självklart) och jag äter knappt. Jo, lakrits. Men mat är tveksamt. Jag är ett vrak. Det är inte samma graviditetströtthet som tidigare då jag knappt kunde hålla ögonen öppna. Nu är jag inte sömnig på samma sätt, jag känner mig bara... sjuk. Överallt. Jävligt länge.

Men jo, tacksamheten sitter i. Fast under ytan liksom.

Orkeslös

Jag är helt slut. Ligger på soffan så fort jag har en chans och gör inte många knop överhuvudtaget. Tur att jag är hemma med sonen och att maken har en lugn jobbperiod. Att ta mig till ett kontor och försöka tänka intelligenta tankar hade inte funkat.

Jag har lust att baka, sy gardiner till vardagsrummet, sy kuddfodral till sonens myshörna, fixa lite andra grejer i hemmet och vara social. Men jag orkar inte. Trist.
Men bara det att jag faktiskt har lust bådar gott. Snaaart måste det bli bra igen. Eller...?

Läkarbesök

Idag har jag varit hos gynekologen igen. Lilla plutten är nu nästan 4 cm, vilket är "präktigt" enligt läkaren och perfekt i vecka 11. Enligt gravidböckerna ska fostret (ja, för nu är det inget embryo längre!) vara 4,5-6 cm, men det stämmer tydligen inte. Konstigt att det står fel i böckerna! Eller... Räknar böckerna med benen kanske? För när man mäter foster på ul mäter man ju från huvud till rumpa. Det kanske är anledningen att det aldrig stämmer?

Nåja, hjärtat tickade på som det skulle. Man såg huvud, kropp, ben och fäktande armar med små händer på. Häftigt! Men det känns fortfarande overkligt att det som syns på skärmen utspelar sig inuti mig.

Nästa besök hos läkaren är om fyra veckor, men redan om två veckor ska jag på fosterdiagnostik och göra NUPP och KUB. Känns så bra att få se "Anton" (som storebror döpt bebisen till) varannan vecka och veta att allt är som det ska.

Hemorrojder

Hemorrojder. Stavas det så? Men å andra sidan är det ett ord jag egentligen inte vill kunna stava till.
Nåja. Jag har fått sådana ialla fall. Betydligt tidigare än förra graviditeten det också. Så nu har jag ordinerat mig själv katrinplommon och stora mängder vatten varje dag. Slutinformerat om min anal.

I övrigt har jag äntligen fått saltlaktrits med posten. En gigantisk låda som nog lär räcka ett tag.

Och imorgon är det gynbesök med vul. "Anton" är tydligen stor som en kiwi nu. Fantastiskt. Ofattbart. Overkligt. Kanske känns det mer verkligt efter morgondagen.

Andra sätt att ha roligt på?

Jag är fortfarande kvar i progesteronträsket, jag är förkyld och illamående. Gissa hur frekvent sexlivet är? Men det är okej, det finns ett slut även på progesteron och illamående. Men jag hittade just följande fantastiskt roliga text på growingpeople.se:

"Är det slut med sexlivet nu? För vissa par innebär det ingen större skillnad i sexlivet medan andra kan uppleva den här tiden som påfrestande. Prata med varandra om hur ni känner och vad ni vill. Försök komma fram till en lösning som passar båda.
Andra sätt att ha roligt på:
* Gå på bio
* Förstagångsföräldrar - åk på sista semestern utan barn
* Gå på restaurang
* Fantisera om namn till det väntade barnet
* Planera ditt liv som förälder"

Mohahahha! Älskling, inte idag, inte nu. Ska vi fantisera om namn istället? :-)

Sömnproblem

Det började i höstas någon gång. Innan graviditeten, tror jag, men under ivf-bhandlingen. Jag har aldrig haft några sömnproblem tidigare, men nu kan jag vakna mitt i natten, av sonen eller helt utan anledning, och förbli vaken i flera timmar. Jag är trött så uppstigning är inte aktuellt, men ändå kan jag inte somna om.
Varför?

Mat

Det sunda ätandet går sådär. Här är dagens intag:

en croissant
en halvliter naturell yoghurt med en klick sylt
några småkakaor och en kopp the
en hel låda körsbärstomater
en zoo tablettask, väl utspridd över dagens illamåendetoppar
en burk ravioli (kl 22.30...)

Det ser inte så bra ut.

Blodprov och piller

I förrgår var jag hos gyn och tog blodprov. Tre rör för att kolla skydd mot Röda hund, rhesus-faktorn (vet redan att jag har 0, men de vill väl också testa) och ett antal sjukdomar och annat. Sköterskan som tog blodproverna frågade hur jag mådde och när jag berättade om illamåendet och hulkandet fixade hon in mig till läkaren med en gång. Snällt!

Läkaren själv hummade, plockade fram alla sina böcker och började ställa tusen frågor: Är det lika illa hela dagen? Utlöses det av lukter? Smaker? Hur känns det om jag lägger mig ner? Fryser jag? Svettas? Är det bäst om jag är ute eller inne? osv, osv, osv.
Till slut hummade hon lite och skrev ut ett b-vitaminpreparat och ett åksjukepiller. Va fan!?!? Sist jag var gravid var det inget snack om saken och jag fick kraftfulla Postadoxin på stört. Nu finns inte det läkemedlet längre av någon anledning (kanske har det med den lilla biverkningen 18 timmars sömn/dygn att göra?) och jag ska tugga homeopatiska b-vitaminer istället.
Gissa om de hjälpt? Nope.

Kanske måste man "tro" på läkemedlet för att det ska funka. Men jag är icke troende. Hellre sockerpiller med placeboeffekt (så länge den effekten verkligen infinner sig) än homeopatpiller och akupunktur. Jo, för akupunktur funkar inte heller på mig. Sist gjorde jag en en serie "förlossnigsförberedande akupunktur" som skulle förkorta min förlossnig med två timmar. Den tog till slut 91 timmar och avslutades med kejsarsnitt. Utan akupunktur - 93 timmar? Hrm...

Nåja. Jag kräks vidare. Och är tacksam för det.