Uppåttjack

Gröna små piller. Eller blå. Prickiga. Vad som helst, bara jag vaknar till liv igen.
För jag är ingen rolig mamma just nu. Inte rolig fru heller. Jag tycker inte ens det är trivsamt att vara med mig själv just nu. Jag får ladda flera dagar för att orka med mindre utflykter med sonen och oviktiga saker som att handla, dammsuga och tvätta får helt enkelt vänta tills maken gör det. Det kan gå flera dagar utan att jag sminkar mig (vilket i normala fall är självklart) och jag äter knappt. Jo, lakrits. Men mat är tveksamt. Jag är ett vrak. Det är inte samma graviditetströtthet som tidigare då jag knappt kunde hålla ögonen öppna. Nu är jag inte sömnig på samma sätt, jag känner mig bara... sjuk. Överallt. Jävligt länge.

Men jo, tacksamheten sitter i. Fast under ytan liksom.