Sexlivet

För häftig rubrik för en lördagmorgon?
Kanske det, men det är verkligen en katastrof just nu. Sexlivet alltså. I vanliga fall är vi rätt aktiva med ett kvantitativt genomsnitt av utfört samlag sisådär varannan dag. Ibland mer. Ibland mindre. Men nu, nu är det stendött. Inte så konstigt när underlivet proppas fullt med progesteronvaggisar tre gånger om dagen, fogarna redan börjat värka, illamåendet börjar göra sig påmint och tröttheten är förlamande. Men ändå.
Jag frågade på kliniken hur länge jag måste fortsätta med vaggisarna. "Till och med vecka 12. Det skadar ju inte." Skadar inte? Hon hade alltså aldrig försökt ha sex med ett underliv som har en konsistens som våt cement.

Nåja. När jag slutat med progesteronet, när foglossningen är över, när jag inte är för stor, när jag inte är för nära före eller efter förlossningen, när det inte sprutar mjölk från brösten varje gång maken tittar på dem, när nattamningarna upphört - då. Då ska vi ha ett sjutusan till sexliv igen! Vi snackar två år ungefär. Men det skadar ju inte.


PS. Men jag är glad och tacksam, för jag är gravid!

Jag har sett ett hjärta!

JAAA!!! Idag fick jag se det lilla tickande hjärtat på ultraljudet!
Jag ÄR gravid! Och risken för missfall ska tydligen vara mycket liten nu enligt min läkare. Jag ska få en liten bebis! Ehrm... VI ska få en bebis, heter det kanske. ;-)

Men de där längdangivelserna som jag yrat om tidigare var ju helfel. Jag tror jag missuppfattar ett och annat som min läkare säger. (Fast hjärtat har jag inte missuppfattat!) Hon mumlar nämligen, på utrikiska, så även om jag tror att jag förstår allt blir det tydligen fel ibland. Det där måttet på 12 mm för två veckor sedan var naturligtvis inte embryot utan tjockleken på min slemhinna. Och 10 mm i måndags var den där lilla säcken som embryot ligger i i början (hinnsäcken). Men idag, idag har jag fått en ny måttangivelse och noga kontrollerat att jag fattat rätt. 3 mm är vår lilla plutt. Undrar hur stort hjärtat är då förreten? Pyttepyttepyttelitet!

Siffran tycks dock inte stämma med vad som står på growingpeople etc, men kanske är det annorlunda vid ivf? Fast det känns långsökt. Samtidigt som läkaren menade att det var helt rätt med 3 mm. Äh, jag fattar inte. Men skit samma! Det finns ett hjärta!

Och ja, just det. Hon började, mumlande såklart, prata om att hon skulle se efter hur många det fanns. Jag, som utgått från att det var ETT ända sedan hon mätte slemhinnan för två veckor sedan (som jag trodde var embryot), fick hjärtat (mitt, inte det pyttelilla) i halsgropen och kände ett litet girigt hopp om att det skulle vara två. Det var det inte. "Som tur var!!!" sa min man. Nä, ett barn i taget är fantastiskt!

Trött

Jag. Är. Så. Trött.

Förmiddagarna är okej, men någon gång efter lunch börjar jag sloka och vid 16-tiden går ögonen i kors. Ibland får jag ett uppsving vid 21-tiden och sedan däckar jag någon timma senare.

Men jag är glad och tacksam, för det indikerar nog att jag har gott om bra-att-ha-hormoner. Bra så. Lite orolig är jag dock över hur jag ska orka aktivera min son, som är "hemma" på heltid, om jag är så här trött. I den här delen av världen börjar barnen på dagis tidigast när de är 3 år. Och då bara på förmiddagarna. Så istället finns det ett enormt utbud av barngympa, lekgrupper med olika inrikningar, inomhuslekplatser på vintern osv, osv. Det innebär att vi är iväg på olika aktiviteter både för- och eftermiddag eller heldagsaktiviteter nästan varenda dag. Härligt så klart. Men just nu, lite sömnigt. :-)

Gravidkropp

Jag är faktiskt gravid. Jag börjar så sakteliga inse det. Min kropp är ialla fall jättejättegravid. Mycket mer gravid än vid den här tidpunkten när jag väntade min son. Jag har en kropp som jag trodde var omöjlig att ha i vecka 7. Eller 6 eller vad det nu är.

Detaljerade exempel om någon verkligen vill veta:
Jag har inte kunnat knäppa jeansen sedan ET. Så när jag plussade och vul och blodprov visade på graviditet gick jag helt sonika och köpte gravidbyxor. Och de har jag levt i sedan dess.
När jag kom ut ur dushen ikväll och tittade mig i spegeln ser jag att magen är svullen (äggstockar, cystor eller vad fan som helst, men den är svullen) och brösten är rejält mycket större än vanligt. Med blå ådror. Sexigt... :-/
Och, det här kan jag knappt med att skriva, men jag känner ta mig tusan av ena fogen. Nu! Hade jag läst om någon som trott sig ha foglossning i vecka 7 hade jag varit den första att ropa: Bullshit! Men faktum är att varje gång jag slänger upp benet för att kliva över säkerhetsgrinden ovanför trappan (den är för böking att öppna och stänga varje gång) så gnisslar det till i höger "bakfog". Nä, jag tror det knappt själv. Kanske är det något annat.
Om jag ska fortsätta på samma visa så börjar illamåendet så sakteliga ge sig till känna. Den här veckan, förra graviditeten, började kräkningarna. Ska bli intressant att se hur det går denna gången.
Själva magpartiet är såklart ömtåligt. Och jag har redan börjat "baxa" runt mig själv när jag ska vända mig i sängen. Snabba rörelser gör att jag får någon typ av sträckningar. Nysningar kan också bara ske i krampaktig fosterställning annars blir effekten densamma. Antar att det är ligamenten som livmodern hänger i som är så känsliga.

Allt det här upplevde jag även i förra graviditeten, men absolut inte så tidigt! Underligt. Har det med mitt "väldigt höga och fina hcg- och progesteronvärde" att göra? Är jag MER gravid den här gången än förra, tro?

Nåja. Psyket borde hinna ikapp kroppen nu tycker jag. Så att jag slutar tro att jag fortfarande ruvar. För det är så det känns.

E-vitaminer

M skrev om e-vitamin och att det hjälper embryot att fästa.
Tydligen motverkar e-vitamin även strior (gravidstrimmor/bristningar på magen) så jag har härmats och köpt avokado och mandlar idag.
Ja, för det är väl nästa steg på behovstrappan? Efter önskan att bli gravid står önskan att bibehålla en schnygg mage? Hmm... Ärligt talat skiter jag i det bara vi får en lycklig liten människa till slut. Men ändå. En lycklig liten människa OCH en egen mage som inte är söndertrasad av bristningar vore ju optimalt.

Fem timmar och en centimeter

Det är ett femtimmarsprojekt att köra hemifrån till kliniken, ta blodprov, vääänta på min tur att gå in till läkaren och slutligen köra hem igen. Lönen för mödan; en liten prick på en centimeter som syntes på ultraljudet. :-)

Jag frågade om man inte kunde se hjärtat ännu, men det fick jag tydligen lugna mig med. Fyra veckor efter ET ska man kunna se det. Det är på torsdag, så jag fick en ny tid då. Men idag är det ju måndag - hur mycket hinner hända till på torsdag? Tänk om det inte blir något tickande hjärta på torsdag?
På growingpeople.se står det att hjärtat börjar slå 22 dagar efter befruktningen. Jag är ju 27 dagar efter befruktningen nu!?!
Jag vet, jag nojar extremt. Så här var jag aldrig under min första graviditet. Antagligen för att jag visste mindre då än jag gör nu och för att den var hemmafixad utan hormoner och ivf. Men ändå.

Jag hänger mig fast vid att allt faktiskt såg normalt ut idag och att jag återigen fick kommentar om att jag hade så fina värden vid förra kontrollen. Och vid att den läkaren jag hade idag inte är en kvinna av stora ord eller glädjesprång.

Nästa väntan är påbörjad. Tre dagar till torsdag.

Vecka 5+5

OM jag nu fortfarande är gravid, och OM äggplock räknas som ägglossning i beräkningarna, så är jag nu i vecka 6. Närmare bestämt på 5+5.

Jag har varit i Sverige en vecka nu och ägnat tiden åt att dölja detta tillstånd för vänner och släkt. Det gick nog halvbra. Jag är nämligen redan svullen. Så svullen att jag måste ha mammabyxor! Jag antar att det inte kan bero på graviditeten redan utan att det är mina äggstockar som ligger där och är stora som meloner. Hur som helst, mammabyxor och tunikor eller stickade tröjor har jag haft på mig. Jag tyckte min mamma sneglade lite på min mage några gånger och min mormor frågade rätt ut, men utan misstankar tror jag, om jag inte ska skaffa nästa barn snart. "Du blir ju snart för gammal!" Tack för den...

En del av mina kompisar vet vad vi håller på med, men inte att vi redan haft testdatum. Andra sneglade på huruvida jag drack alkohol eller ej. Jag fejkade. Ett snapsglas, en glöggmugg och ett glas rött vin. Förde till munnen, låtsades dricka, kommenterade smaken och smugglade sedan över glaset till maken.

Jag lyckade dock göra en riktigt, riktigt överklantig sak. Jag var och klippte mig och medan jag får håret tvättat sätts det på massage i stolen. Skönt, tänkte jag. När hon var nästan färdig tänkte jag istället: "Helvetes jävlar!!! Man får ju inte få massage i ryggslutet när man är gravid!" och fullstänidgt studsade ur stolen. Skit också! HUR kan jag bara glömma bort att jag är gravid? Eller att man inte ska få massage? Shit!
Hela eftermiddagen kände jag av molvärk i livmodertrakten. Och hjärtklappning i halsgropen. Tänk om, tänk om, tänk om...

Nåja, jag är fortfarande dödstrött och har ömma bröst, så lite gravid är jag nog. Men å andra sidan tar jag fortfarande mina progestronvaggisar i oförändrad mängd (man gör det i 12 veckor här) så det kanske är därför?

Lyckligtvis är det klinikbesök imorgon. Nytt blodprov för att se så att hcg-värdet fortfarande stiger som det ska och vul för att kolla status i den regionen. Om turen är med oss kan det finnas ett litet tickande hjärta där till och med.