Orkeslös

Jag är helt slut. Ligger på soffan så fort jag har en chans och gör inte många knop överhuvudtaget. Tur att jag är hemma med sonen och att maken har en lugn jobbperiod. Att ta mig till ett kontor och försöka tänka intelligenta tankar hade inte funkat.

Jag har lust att baka, sy gardiner till vardagsrummet, sy kuddfodral till sonens myshörna, fixa lite andra grejer i hemmet och vara social. Men jag orkar inte. Trist.
Men bara det att jag faktiskt har lust bådar gott. Snaaart måste det bli bra igen. Eller...?

Läkarbesök

Idag har jag varit hos gynekologen igen. Lilla plutten är nu nästan 4 cm, vilket är "präktigt" enligt läkaren och perfekt i vecka 11. Enligt gravidböckerna ska fostret (ja, för nu är det inget embryo längre!) vara 4,5-6 cm, men det stämmer tydligen inte. Konstigt att det står fel i böckerna! Eller... Räknar böckerna med benen kanske? För när man mäter foster på ul mäter man ju från huvud till rumpa. Det kanske är anledningen att det aldrig stämmer?

Nåja, hjärtat tickade på som det skulle. Man såg huvud, kropp, ben och fäktande armar med små händer på. Häftigt! Men det känns fortfarande overkligt att det som syns på skärmen utspelar sig inuti mig.

Nästa besök hos läkaren är om fyra veckor, men redan om två veckor ska jag på fosterdiagnostik och göra NUPP och KUB. Känns så bra att få se "Anton" (som storebror döpt bebisen till) varannan vecka och veta att allt är som det ska.

Hemorrojder

Hemorrojder. Stavas det så? Men å andra sidan är det ett ord jag egentligen inte vill kunna stava till.
Nåja. Jag har fått sådana ialla fall. Betydligt tidigare än förra graviditeten det också. Så nu har jag ordinerat mig själv katrinplommon och stora mängder vatten varje dag. Slutinformerat om min anal.

I övrigt har jag äntligen fått saltlaktrits med posten. En gigantisk låda som nog lär räcka ett tag.

Och imorgon är det gynbesök med vul. "Anton" är tydligen stor som en kiwi nu. Fantastiskt. Ofattbart. Overkligt. Kanske känns det mer verkligt efter morgondagen.

Andra sätt att ha roligt på?

Jag är fortfarande kvar i progesteronträsket, jag är förkyld och illamående. Gissa hur frekvent sexlivet är? Men det är okej, det finns ett slut även på progesteron och illamående. Men jag hittade just följande fantastiskt roliga text på growingpeople.se:

"Är det slut med sexlivet nu? För vissa par innebär det ingen större skillnad i sexlivet medan andra kan uppleva den här tiden som påfrestande. Prata med varandra om hur ni känner och vad ni vill. Försök komma fram till en lösning som passar båda.
Andra sätt att ha roligt på:
* Gå på bio
* Förstagångsföräldrar - åk på sista semestern utan barn
* Gå på restaurang
* Fantisera om namn till det väntade barnet
* Planera ditt liv som förälder"

Mohahahha! Älskling, inte idag, inte nu. Ska vi fantisera om namn istället? :-)

Sömnproblem

Det började i höstas någon gång. Innan graviditeten, tror jag, men under ivf-bhandlingen. Jag har aldrig haft några sömnproblem tidigare, men nu kan jag vakna mitt i natten, av sonen eller helt utan anledning, och förbli vaken i flera timmar. Jag är trött så uppstigning är inte aktuellt, men ändå kan jag inte somna om.
Varför?

Mat

Det sunda ätandet går sådär. Här är dagens intag:

en croissant
en halvliter naturell yoghurt med en klick sylt
några småkakaor och en kopp the
en hel låda körsbärstomater
en zoo tablettask, väl utspridd över dagens illamåendetoppar
en burk ravioli (kl 22.30...)

Det ser inte så bra ut.

Blodprov och piller

I förrgår var jag hos gyn och tog blodprov. Tre rör för att kolla skydd mot Röda hund, rhesus-faktorn (vet redan att jag har 0, men de vill väl också testa) och ett antal sjukdomar och annat. Sköterskan som tog blodproverna frågade hur jag mådde och när jag berättade om illamåendet och hulkandet fixade hon in mig till läkaren med en gång. Snällt!

Läkaren själv hummade, plockade fram alla sina böcker och började ställa tusen frågor: Är det lika illa hela dagen? Utlöses det av lukter? Smaker? Hur känns det om jag lägger mig ner? Fryser jag? Svettas? Är det bäst om jag är ute eller inne? osv, osv, osv.
Till slut hummade hon lite och skrev ut ett b-vitaminpreparat och ett åksjukepiller. Va fan!?!? Sist jag var gravid var det inget snack om saken och jag fick kraftfulla Postadoxin på stört. Nu finns inte det läkemedlet längre av någon anledning (kanske har det med den lilla biverkningen 18 timmars sömn/dygn att göra?) och jag ska tugga homeopatiska b-vitaminer istället.
Gissa om de hjälpt? Nope.

Kanske måste man "tro" på läkemedlet för att det ska funka. Men jag är icke troende. Hellre sockerpiller med placeboeffekt (så länge den effekten verkligen infinner sig) än homeopatpiller och akupunktur. Jo, för akupunktur funkar inte heller på mig. Sist gjorde jag en en serie "förlossnigsförberedande akupunktur" som skulle förkorta min förlossnig med två timmar. Den tog till slut 91 timmar och avslutades med kejsarsnitt. Utan akupunktur - 93 timmar? Hrm...

Nåja. Jag kräks vidare. Och är tacksam för det.